Blog Boost Awarness Week : Del 2

Välkomna tillbaka till Blog Boost Awarness Week som jag skrev om igår. Idag tänkte jag spinna vidare på vårt tema – nätklimat – och berätta hur det påverkar mig.

Jag har valt att visa lite mer av mitt liv i sociala medier än många andra. Det många inte förstår är att jag är selektiv. Ni får ju självklart inte hänga med mig på det som jag inte väljer att lägga ut här. Ni har således inte en hel bild av mig, utan ni har bildat er en uppfattning utifrån det jag skriver och hur jag interagerar med er. Jag kikade på lite gamla klasskamrater på Instagram, och jag kan väl säga som så att vi har olika syften med våra sociala medier. Likaså bekanta som har en blogg; vi har inte samma avsikt med våra kanaler. Med det sagt så är inget rätt eller fel, jag tycker inte om när folk har pekpinnar kring hur en blogg eller en social kanal ska styras, skötas eller uppdateras. Däremot om en nu önskar få en framgångsrik kanal så kan det förstås finnas för och nackdelar med de beslut en fattar. Ibland vill jag också vara en person som bara uppdaterar lite hipp som happ och det jag känner för utan någon närmare eftertanke. Så som jag gjorde innan jag såg Instagram som en kanal som en kunde växa på, där okända kunde följa mig. Men den känslan försvinner snabbt igen, för jag älskar att få vara kreativ och jag finner tillfredsställelse i hur jag har valt att lägga upp mina kanaler.



Ni kanske i alla fall tror att jag visar mer av mitt liv i mina sociala medier än vad mina släktingar gör på Facebook, till exempel. 
Det gör jag inte. Många som endast finns på Instagram, Facebook eller liknande delar ofta med sig ännu mer än vad en person med blogg gör. Om bloggaren nu har en blogg som är selektivt personlig. För trots att jag har den här bloggen, och trots att den är helt öppen för allmänheten så lämnar jag ut väldigt lite om mig själv. Sätt dig i en chatt med mig på Facebook, eller ta en kaffe med mig på stan så tror jag att hela er bild av mig kommer att förändras. Eller jag vill tro det i alla fall, för jag är inte särskilt personlig. Och jag tror ändå att jag vet bäst själv, eller hur? Jag tror också att de som känner mig och läser bloggen kan visualisera mig i de inlägg jag skriver, höra mig säga det som skrivs. För dem blir det väldigt personligt. Men de som inte känner mig har egentligen ingen aning. Och förmodligen en väldigt skev bild av mig, positiv eller negativ. Det är så det är när en gör det här lite mer än andra, en kanske inte är lika personlig för en är ändå fullt medveten om vilka risker det finns med att ha en blogg, men en är också fullt insatt i vilka fördelar det har.

Större delen av den negativa feedback jag får handlar om två saker. Den första är mitt utseende och framför allt min vikt. Att jag är tjock, ful och borde träna. Ni kanske minns den här kommentaren? Just det var nästan lite komiskt, jag fick fantastisk feedback av er läsare, men klart att det ändå sätter sina spår. Jag kan nog komma ihåg majoriteten av de negativa kommentarer jag fått hänvisat till mitt utseende. ”Du är allt en mullig tjej du ❤” eller ”Kanske dags att börja träna nu?”. Allt anonymt så klart, och när det är anonymt så är det liksom inte särskilt väl menat. Eller att få att en nog borde se över sitt intag av godis, eller alkohol för den delen. Jag är en väldigt analyserande person som tar åt mig av allt. Jag är högkänslig och lägger märke till detaljer som andra kanske inte alltid gör. Jag utvärderar allt och vill se alla möjliga utgångar av ett scenario för att förbereda mig på det. Till vilken nytta vet jag egentligen inte. Men det innebär också att jag i princip alltid benar ut varenda ord jag skriver här – hur tolkas detta? Kan någon bli arg? Kan jag få skit för det här? För jag vill inte det, då jag mår dåligt över det – genuint dåligt – i dagar efteråt. Jag kan inte bara släppa negativa händelser som påverkar mig.


Den andra typen av negativ feedback som jag får är väl att jag är en översittare. Att jag tror att jag är något, att jag är fejk. Det är jag inte. Jag har ett genuint intresse för allt som finns här. Jag låtsas inte. Jag har inget tvättäkta intresse för mode till exempel, så det skriver jag inte om i större utsträckning. Jag är heller inte jätteduktig på trender, men är heller inte intresserad – så varför rapportera eller skriva om det? Jag tilltalas av det där lilla extra, som skänker mig glädje. Jag är av den fulla meningen att materiella ting och pengar aldrig kan ge en genuin lycka. Det kan bara tacksamhet. Det har tagit jävligt lång tid för mig att komma dit. Men ändå får jag mycket kommentarer att ”Vem tror du att du är?” eller ”Du har inte råd med det där, sluta låtsas!”. Vet ni vad? Jag ljuger nog för mig själv och för alla er om jag skulle säga att jag inte har lite tendenser till att vara en översittare. Men jag jobbar på det. Det handlar mest om att jag inte tycker om att ha fel, men jag erkänner om jag har det. Så har det inte alltid varit, det är jag den första att medge. Men nu är det så. Och jag känner lite att vi alla måste gå vidare, människor kan förändras, eller i alla fall ta till sig av att alla ens personlighetsdrag inte är de bästa. Jag är inte perfekt och jag har haft oerhört svårt att ta kritik och haft väldigt svårt att inte överanalysera alla kommentarer som trillar in här och tolka dem fel. Jag erkänner det! Men idag är det inte så. Min man Roberto brukar säga att jag var en blomknopp när vi träffades. En inåtvänd, deprimerad 20-åring som hade mycket i bagaget och nyss hemkommen från 8 månader i London med allt vad det innebar. Den 20-åriga tjejen som faktiskt – helt ärligt – hade lite svårt att hantera alkohol, känslor och sitt eget humör, är idag en 26-årig fru som är lycklig och tillfreds med sig själv och också med min blogg. Med goda relationer till mina familjemedlemmar, med bra vänner och fina kollegor. Jag var jätteosäker när jag var yngre, vad än jag framställde mig själv som i den här bloggen. Jag var nyliberal, trångsint och svartvit. Nu inser jag att hela livet är en gråzon. Jag dömer inte människor. Jag tampas fortfarande med begäret att alla ska tycka om mig. Men jag säger också till mig själv varje dag att det går inte. Det går inte att alla ska tycka om mig och att jag ska vara perfekt, ha ett perfekt liv eller en perfekt blogg där allt omges av ett rosa skimmer. Jag vill inte ens ha det. Jag har mina downs jag med. Kanske mest hela tiden? Det är upp och ner. Om det gör mig till en översittare att jag tycker om vissa märken, bloggar om vissa saker eller är av en viss åsikt – då får det vara så. Men jag kämpar varje dag med att inte vara en besserwisser, att inte ta saker personligt och därmed bli otrevlig samt att det är okej att alla inte tycker som jag och att alla inte tycker om mig. Det måste vara okej för annars viger jag mitt liv åt människor som kanske egentligen inte betyder något för mig. Jag lägger hellre den energin på de som faktiskt betyder något.

Så ja, jag kanske är lite tjock – eller i alla fall inte smal, men ful är jag inte. Och min mormor har alltid sagt att tjocka människor är alltid glada och jag tror ändå att jag skänker en hel del glädje till mina medmänniskors liv. Och en översittare kanske jag också är. Jag är en tvättäkta vattuman, helt enkelt. Vi beskrivs ofta som självgoda, stolta och tjurskalliga. Det stämmer väldigt bra in på mig, och det är på gott och ont! Självgod är jag nog inners inne, men jag är också som många andra osäker på mig själv i vissa avseenden. Jag gör mitt bästa för att inte vara en översittare. Jag inser att jag inte passar i alla situationer, att jag inte ska ge mig in i vissa diskussioner. Jag förstår mina egna fel och brister, antingen bejakar jag dem eller så gör jag mitt yttersta för att reparera dem. Men alla har svagheter, inte bara jag. Mina svagheter gör mig dock till den jag är, och är det inte så att jag sårar någon annan eller själv far illa av dessa fel och brister (i andras ögon) så kanske jag inte måste ändra på mig? Men jag anser att om jag har ett dåligt bemötande så är det något jag ska ändra på – SJÄLVKLART! Att få höra att någon tycker att jag inte är snäll, att någon tycker att jag är en översittare eller en besserwisser är liksom inget som gör mig stolt. Det gör mig ledsen och det skapar en vilja att ändra på mig. Jag vill inte uppfattas så. Och det går lite stick i stäv med att inte foga sig efter andra och att inte fortsätta vilja att alla ska älska mig. Men jag gör mitt bästa, för jag kan inte få alla andra nöjda. Det bara är så. Men jag vaknar varje morgon och tänker att jag ska vara lite bättre. Lära mig lite mer. Utvecklas lite till. Men jag tänker inte tystas för att de här kommentarerna kommer in någon gång då och då. För de som kommenterar så känner inte mig. Och det kommer de heller aldrig göra, för jag har kommit längre än att ta åt mig, och längre att ens komma på tanken att kommentera något liknande. Sådana människor finns det inte plats för i mitt liv, och inte här heller. Då kan en gå någon annanstans! 

Blog Boost Awareness Week : Del 1

Så var det återigen måndag, men för ovanlighetens skull en ledig sådan. Så skönt! Den här veckan kommer bjuda på några annorlunda inslag då vi var några i Blog Boost som ville hoppa på Annicas idé om en awareness week om nätklimatet (egentligen om psykisk ohälsa och diagnoser och hur det framför allt på sociala medier används för att smutskasta andra). Så ni ska helt enkelt få följa med mig, mina reflektioner och mitt resonemang kring nätklimatet i min närhet. Idag kommer jag berätta lite om varför jag väljer att ta del av denna awareness week för att öka medvetenheten kring detta. Jag drar mig alltid för att posta sånt här innehåll, det känns för nära inpå. Mer personligt än att visa upp varje liten del av sig själv, faktiskt. Men jag gör det ändå!

bazaar

Internet är verkligen på gott och ont. Människor ser det som en frizon där det är okej att säga vad som helst. Att slänga ur sig att människor är schizofrena, bipolära eller har borderline har nästan blivit kutym i bloggvärlden så fort meningsskiljaktigheter uppstår. Jag tycker det är hemskt. Hemskt att en använder psykiska sjukdomar som folk faktiskt lider av och kämpar mot för att trycka ner människor. Jag tycker att det är tragiskt att människor inte kommit längre än så, längre än att de förstår att en psykisk åkomma för det första inte är något en skämtar om eller använder i det syftet, och för det andra per se alltid måste vara något negativt. Många mitt ibland oss lever idag med diagnoser och fungerar i vårt samhälle. Jag är på sätt och vis en av dessa personer. Jag har en diagnos som är, ja – vad ska vi säga? Obekräftad? Jag fick den i samband med den depression jag led av för 5-6 år sedan. Vilken det är har jag dock ingen lust att pränta ner här, för fortfarande finns det ju de som väljer att vända sådant emot en. År 2017. Väljer människor att hålla en sjukdom emot någon annan. Sorgligt. Skulle någon hålla en fysisk sjukdom emot någon? Nej, jag tror inte det. Vi kanske sa sådana dumma saker på skolgården när vi var små, men vi går inte runt och kallar folk för sådant nu. Så varför skulle det vara okej att säga att någon är bipolär, har damp eller borderline?

Om vi går vidare till nätklimatet och varför jag väljer att ta upp det här i anslutning till vårt tema så är det för att det gör mig ofantligt upprörd. Att människor anser att de har rätt att uttrycka sig hur som helst för att de sitter bakom en skärm. Har svårt att tro att folk hade vågat gå fram till vederbörande och uttrycka sig på samma sätt i verkligheten. Men jag tycker ofta det märks tydligt, och framför allt efter att ha jobbat med bloggare i mer än två år, att de som gapar högst och är elakast är de som är ensammast och mest osäkra i sig själva. Precis som det var på skolgården. Mobbarna mådde ofta dåligt själva.

DSC_3041

Jag upplever inte att jag får utstå särskilt mycket egentligen. Men det är som att det i det svenska samhället har blivit bestämt – av utomstående – att är du offentlig så måste du ta skit. Det är ofrånkomligt. Jag skulle inte beskriva mig själv som offentlig egentligen för så många är det inte som läser min blogg, jag tror många har den uppfattningen att det är väldigt många. Så är det inte, så därav skulle jag inte säga att jag är offentlig. Vart går gränsen för när en är offentlig? Är det när en har ett visst antal följare? När en har en öppen profil på Instagram eller inte har ställt in sekretessen på Facebook? Och varför ska en person som är offentlig tvingas utstå påhopp och stenkastning när ingen annan måste det? Det gäller liksom alla; politiker, fotbollsspelare, artister och influencers. Alla. För alla har förmodligen någon person som de ser upp till som är offentlig. Eller i alla fall tycker om, kanske inspireras av. Kanske en instagrammer eller varför inte en deltagare i Idol? Den personen gör det hen tycker om att göra och samhället gillar att hen gör det (annars får hen ju inga följare på Instagram eller så går hen inte vidare i Idol). Men så fort hen synts genom en skärm – på TV, i en dator eller mobil – så är det som om det ringer någon form av obligatoriskt klocka hos vissa. ”Nu måste vi vara lite elaka, det var ju ändå längesen sist!” En ny slagpåse att slå mot. Och allt förtäcks med att vi/de har valt att vara offentliga. Då ska en kunna ta vad som helst. Kanske till och med vara öppen för det och ha en lite masochistisk inställning till elaka kommentarer och påhopp.

Och för att någon blir framgångsrik eller det minsta känd, så är det okej att ge så kallad “konstruktiv” kritik (kan vi ta en minut och slå upp frasen konstruktiv kritik? Det innebär att ge ett förslag på hur något kan bli bättre, inte att kasta skit på någon/något utan att själv komma med ett bättre förslag) och om inte alla håller med hänvisas det till yttrandefriheten. Ja, vi har yttrandefrihet och du har rätt till din åsikt så länge den inte bryter mot lagen. Så varsågod – skrik ut din åsikt! Din åsikt är däremot inte alla andras åsikt. Och alla andra har rätt att skrika sin åsikt också, under de premisser vi har valt i vårt samhälle. Det är vad folk på sociala medier inte förstår. Att din åsikt är liksom inte rätt bara för att vi har yttrandefrihet och du drar det kortet i ansiktet på folk. Du kan inte – varje gång du blir emotsagd – hänvisa till det fina som heter yttrandefrihet. För det är inte yttrandefrihet att inte bli emotsagd; yttrandefrihet innebär att du inte blir censurerad, begränsad eller bestraffad. Jag ska be att få citera Wikipedia: “Det är en missuppfattning hos vissa deltagare i sociala medier, att yttrandefrihet innebär att man inte ska bli emotsagd. Men det skulle innebära att meddebattörerna inte skulle ha yttrandefrihet. Yttrandefrihet innebär att man inte blir straffad för sina politiska yttranden, om de håller sig inom vissa gränser […]. Däremot kan alltså andra tillåtas uttala andra åsikter.” Förstör inte vår fina yttrandefrihet med att slänga dig med det uttrycket så fort folk inte tycker som du. Och du som slänger dig med detta hela tiden; fundera över vilka skyldigheter du har också. Är det en rättighet att alltid få uttrycka sin åsikt hur sårande den är? Eller är det snarare någon annans rättighet att slippa bli sårad? Är det en skyldighet att bete sig snällt mot andra? Jag önskar verkligen att det var så! Folk säger det så ofta att det har blivit en modern klichée men det stämmer så bra – har du inget positivt att säga, var tyst! Vad får du ut av att hacka på andra? Mår du verkligen bättre själv?

Så, del ett avklarad. Det är ibland skönt att få avreagera sig. Jag hade kunnat fortsätta i all oändlighet, för just det här med att dra yttrandefrihetskortet eller veva med “alla har rätt till sin åsikt”-flaggan är verkligen tröttsamt. Snälla människor, sluta! Visst har alla rätt till en åsikt, men är du verkligen tvungen att vara elak – är det din rättighet att vara elak för att din åsikt är elak? Är du verkligen tvungen att uttrycka din åsikt alla gånger? Om den skadar och sårar någon annan? Och om du har rätt att uttrycka din åsikt så har väl jag rätt att uttrycka min? Det här inlägget är min åsikt! Och det är inte elakt. Och det här är anledningen till att jag väljer att engagera mig kring vår awareness-week i Blog Boost; människor som anser att elakt beteende faller under lagen om yttrandefrihet och människor som använder psykiska åkommor för att nedvärdera andra.