Nu är jag verkligen hemma!

Jag åkte och gjorde mina naglar vid två – och blev så himla nöjd. Mötte sedan upp Hanna för att springa in i Valle & Sisco nere vid Avenyn; de var och kollade på West Pride som har gått av stapeln idag. Jag och Hanna gick vidare till Bar Foxx där vi tog varsin cappuccino och catchade upp sedan torsdagen då vi ju var på quiz. Det visade sig att lite hade hänt ändå!

Sedan skulle Hanna vidare på middag så jag mötte upp Valle & Sisco igen hemma hos dem. Efter att ha väntat ut en regnskur gick vi ner till Bee Bar där deras vänner väntade efter Pridetåget. Jag hade så himla roligt! Skrattade ihjäl mig för så mycket. Dessutom hade vi medhavd högtalare och kunde således vara våra egna DJ’s – hur kul? Efter några timmar (det vill säga cirka fem) bestämde jag mig för att det fick vara nog och tog bussen hem. En underbar kväll, jag har skrattat så det gjort ont i käkarna, ätit goda, friterade musslor och umgåtts med härliga människor. Kan en önska sig mer? Ja, så klart att Roberto hade varit med, han är ju min bästa mänska. Någonsin. Men han har återigen visat sig vara en fantastiskt morbroder med sina systersöner idag. Smälter när jag ser deras skattjakt och hur fantastisk min man är med barn. En känner ju lite grann att det där med barn inte känns så väldigt långt borta… 



Och jag är hemma nu.
Alltså fasiken vad hemma jag är. Älskar det från botten av mitt hjärta. Att sitta och göra naglarna och se Valle & Sisco gå förbi utanför fönstret utan att de har en aning om vem de går förbi. Bara möta upp folk spontant på det här sättet. Det är så underbart att jag knappt kan beskriva det. Hade planerat en kväll hemma, själv, med städning som enda syssla. Istället har jag haft en extremt kul kväll på stan. Fem minuter härifrån. Ibland undrar jag hur vi ens kunde flytta till Stockholm. Samtidigt som jag är så extremt tacksam för våra erfarenheter från våra år i huvudstaden. Jag minns när Roberto i januari brottade ner mig i en snöhög och vi kom överens om att vi vuxit ovärderligt mycket under vår Stockholmsvistelse. Jag skrattade så mycket att jag knappt fick luft när vi låg där nere i snön tillsammans. Min man. Min trygghet. Vi tillsammans och inget kan stoppa oss. Hindra oss. Hämma oss. Med snö innanför kläderna sa vi till varandra att vårt äventyr hade varit så oerhört givande och att vi utvecklats extremt mycket. Jag minns att jag tänkte att kanske skulle det inte att kännas så dåligt att ha varit på den östra sidan av Sverige i två år. Och även om jag aldrig skulle använda ord som ”slösa” så känner jag hur extremt mycket jag saknat allt detta som stavas Göteborg. Göteborg, staden som är min stad och jag älskar dig. Allt du representerar. Och alla mina fantastiska vänner som DU inhyser.

5 Comments

  1. Bobby 11 juni, 2017

    Jag blir helt varm i själen av dina ord. Älskar dig över allt annat ❤️ / Din man

    Svara
  2. Valentina 12 juni, 2017

    Du skriver så fint Sanna , det berör verkligen ❤️Tack för alla skratt ihop i lördags , vilken kväll!

    Svara
  3. Agnes 12 juni, 2017

    Det låter underbart 😍

    Svara

Kommentera

Follow