Är du avundsjuk?

_________________
 

“Dina vänners framgång är din framgång.”
 

_________________
 

Något som följt med mig de senaste 4 åren är citatet här ovan, sagt av en person jag brukade umgås med förut. När det går bra för mina vänner är det per se en framgång för mig. Jag tjatar mycket om tacksamhet, mycket om att en måste lära sig att se allt en har. Nej, inte bara lära sig – en måste bli bra på det också. Hur en väljer att göra det är upp till en själv, men en måste bemästra konsten att bli en tacksam människa. Som kan se det stora i det lilla. Och också sluta tänka att det en själv har är mindre värt än det alla andra har. För när en blir det, då blir en lycklig. Det innebär inte att en måste sluta ha ambition, men vägen mot målen blir så mycket lättare om en bär med sig erkännandet i att en faktiskt har. Och en har mycket. Vi värdesätter olika saker, men det är just värdet av saker, fysiska saker, som måste minimeras. För lycka är inte pengar, lyckan är inte materiell. Självklart ska en fortfarande vara tacksam för sina ägodelar också, för det är också en del av ens havande på något sätt. Ditt hem är en förmögenhet, din necessär är också rikedom. Om du vill att det ska vara det, då kan det vara det! Men de största tillgångarna vi har i livet är inte fysiska saker. Det är ett vänligt ord från en främling. Det är känslan av framgång. Det är att få vara älskad. Det är när det går bra för din omgivning och när du unnar dem det. Där har vi en stor källa till djup glädje – om du inte känt den ännu så har du verkligen missat något.

Jag har så många framgångsrika vänner. Så många i min närhet som jag är så tacksam för. Tacksam för deras vänskap och att de väljer mig till sin vän. Men jag är också tacksam för deras framsteg, triumfer och karriärer. Vad det än må vara. Jag pushar dem när jag kan, men jag är också noga med att vara ärlig. Jag missunnar dem aldrig något, men försöker få dem att ha perspektiv, vara medvetna om att livet också innebär motgångar. Och de påminner även mig om det, de är ärliga. Jag unnar dem allt, för jag hoppas att de unnar mig allt. De är mina vänner och jag behandlar dem så som jag önskar att de ska behandla mig. Jag vill ha högt i tak i mina relationer. Jag vill kunna säga att jag verkligen kickar ass på jobbet och att de ska vara glada för min skull. Jag ville kunna skrika ut att jag och Roberto ska gifta oss och att de bara skulle unna mig den kärleken han ger mig. Det är den gyllene regeln som jag vill ska genomsyra mina relationer. Jag unnar dem det de har, det de får och det de kommer att få i sina liv. Inga fasader, ingen känsla av att behöva hävda sig med pengar, ägodelar eller annat. För när en känner så i en relation så är något fel. En vänskap ska inte vara att tävla, det ska vara att känna sig sporrad och inspirerad av andras välgång. Jag mår så oerhört mycket bättre av att vara uppskatta andras välgång än att avundas den. Det gör alla, tror jag. För avundsjuka är ett monster, ett mörker som äter upp människor. Och lämnar dem i en pöl av bitterhet.

När det monster som stavas avundsjuka tar över så skapas ett hjul inombords. Hjulet måste stanna, måste förgöras. Och du kan inte bota avundsjuka med något annat än tacksamhet. Jo, du har. Jag har. Att du har gör inte att inte jag kan ha. Det är inte ett antingen eller. Vi kan ha båda två. Och vi kan båda vara utan. Vi värdesätter olika saker här i livet. Jag värdesätter min kreativitet, min inspiration, mitt äktenskap, mitt jobb och min omgivning. Därefter kommer mitt hem. Sist på min lista av uppskattning kommer materiella saker. Visst, jag tycker det är kul att titta på saker. Tycker det är oerhört roligt att shoppa eller att få presenter. Men det är ju inte det som gör att jag känner mig lycklig. För om jag fick välja mellan att sluta ge andra människor gåvor och presenter (inte tvunget måste de vara fysiska) eller att själv sluta shoppa och få presenter; då hade jag utan tvekan valt det senare. Jag hade bytt bort alla pengar i världen, gjort mig av med alla mina fysiska tillhörigheter, tömt mitt sparkonto om någon hade hotat med att ta ifrån mig min tacksamhet. Allt det jag nyss nämnde är förutsättningar för att kunna göra vissa saker som skänker mig glädje, kanske framför allt att resa. Det är förutsättningar för att känna trygghet, då det är min personlighet. Men det är ingen automatisk, ingen ihållande lycka i alla de sakerna. Och det är viktigt att påminna sig själv om att en prislapp inte avgör det faktiska värdet.

Det är så fruktansvärt onödigt att tillåta avundsjukemonstret att äta upp dig. För egentligen; var ska du stanna? Hur långt ska din avundsjuka sträcka sig? Ska den handla om någon i din närhet, eller ska du begrava dig i det faktum att det finns människor som under en dag kan tjäna mer än vad du gör per år? Jag tror att det mörker som avundsjukan är sprider sig. Avundsjuka föder mer avundsjuka. Den äter dig, den är jobbig. Den har ätit mig också, för det är så enkelt att förlora sig i den. Jag vill till och med påstå att det är den enkla vägen att gå. Tacksamhet kanske inte kommer naturligt för dig i början. Ibland får även jag påminna mig själv om att vara tacksam. Du kanske känner ett uns av magkramp när du har bestämt dig för att sluta missunna andra deras framgång. Men det är okej, det är en sjukdom som visar sina sista symptom. Som en förkylning som hänger kvar lite, men som inte gör dig sängliggandes i alla fall.

Och om någon nu skulle känna den där fruktansvärt jobbiga känslan missunnsamhet och avund gentemot mig – snälla, för din egen skull; var tacksam för det du har istället. För du har säkerligen femtioelva grejer som jag också hade velat ha. Men jag missunnar dig inget. Du må vara en anonym läsare, eller ingen alls – du kanske inte existerar, du som avundas mig. Det vet inte jag. Men jag är inte fullkomlig, du har inget att avundas mig. Du får gärna unna mig allt det jag åstadkommit, allt det jag kommer skapa under min livstid. Känna dig inspirerad av mitt hem, av mina texter eller vad det nu är som gör att du kikar in här. Se det som en tillgång istället. För du har säkerligen tusentals kvaliteter som jag hade önskat mig. Men trots min avsaknad av de egenskaperna (eller ägodelarna, det är klart att en kan önska sig materiella saker också!) så unnar jag dig all lycka. Jag unnar dig att få känna dig vackrast, att få känna dig bäst. För du är bäst! Och det är jag också! Och framför allt – mina vänner är för jävla bäst. Och det vill jag att de ska fortsätta vara. Min omgivnings framgång är min framgång. Oavsett om det gäller en vän som får barn, en vän som landar drömjobbet, en vän som köper lägenhet eller som vinner ett pris. De är alla värda det. Jag gläds med dem. Och det känns fint.

Perfektionståget utan slut

_________________
 

“There’s no need to be perfect to inspire others.
Let people get inspired of how you handle your imperfections.”

– Robert Tew
 

_________________
 

Jag måste först och främst få tacka för den enormt fina responsen jag fick på mitt inlägg ”Vi väntade för länge”. Det delades på Facebook av vänner och vänners vänner vilket gjorde mig så tacksam. Jag tyckte själv att inlägget inte var… perfekt. Det är ändå sjukt att jag sitter och skriver ett inlägg om perfektion och hur det inte existerar, hur en inte kan vänta med att göra saker för att en vill nå perfektion. Och sedan är jag osäker på om jag ska publicera det för att det inte känns perfekt? Det är så rysligt paradoxalt. Men är inte livet en enda stor paradox egentligen?

Jo, det är det. Livet är ja och nej. Upp och ner. Fram och tillbaka. Stort och litet. Hårt och mjukt. Ni inser säkert att jag kan hålla på och skriva antonymer i all oändlighet. För nästan alla motsatser stämmer in. Vem lever ett perfekt liv utan motsatser? Hur vet en att livet är bra om det aldrig får vara dåligt? Hur tar en sig upp om en aldrig har hasat ner? Det är ju helt okej. Det är ju inga problem att vara ledsen ibland, även om det gör ont så handlar det ju bara om livet.

Ångest har varit en del av mitt liv i många år nu. Den finns där, den har blivit en del av mig, men jag har någonstans lärt mig att hantera den. Hittat mina verktyg, stoppat dem i min verktygslåda så att jag alltid vet var jag har dem, så att jag kan plocka fram dem varje gång jag känner en molande känsla i magen. Det är alltid så det uppstår för mig; det känns som att jag är 14 år gammal och sitter i ett klassrum och väntar på min tur för att redovisa framför hela klassen. En vet att en är förberedd men ändå gör magen sådär ont. Idag kan jag inte hålla isär nervositet, ångest, spänning, oro och fjärilar i magen. Allt känns likadant och allt är förknippat med det som kommer sedan. Sammanbrotten. Hyperventilationen. Trycket över bröstet. Men. Det. Är. Okej. Jag är okej.

För några år sedan var det ett sånt förbannat tjat om superwomen. Superkvinnor. Supertjejer. Bloggare och kändisar tog täten, de ledde mig in i perfektionstänket. Medvetet och omedvetet, jag klandrar dem inte för jag slukade allt med hull och hår. Jag klarar allt. De klarar allt, så därför klarar jag allt. Jag behöver aldrig vila, jag kan springa 17 varv till runt jorden om jag bara vill. Jag såg – precis som en oftast gör – bara framsidorna som presenterades för mig genom de skärmar jag hade tillgång till. Inga baksidor. Bara att-göra-listor som prickades av i rasande fart. Perfekta hem och garderober. Talang för precis allting. Perfekta par. Perfekta resor, middagar, utgångar, bilder och blogginlägg. Bara framgång, inga nederlag. Och pengar. Som sparades, spenderades och tjänades. För det är vad vi visar upp. Eller vad vi brukade visa upp. Varför skulle vi någonsin visa upp en baksida? Vem vill läsa om en baksida? Jo, många. För det är det som gör mig och alla de där andra tjejerna och killarna som skriver och delar med sig på sociala medier till människor. Och tappar jag er, ni som kikar in här, för att jag blir mänsklig och har ångest så får det vara så. För jag vill aldrig att jag ska bidra till att ni ska känna så som jag har gjort med den ständiga hetsen i att allt ska vara perfekt. Och nu hörni, nu tänker jag återgå till vårt mögliga vin.

Det hade ju vart så enkelt för mig att i det inlägget jag skrev efter den där vinmiddagen göra följande; lägga upp bilder på flaskorna vi köpt, låtsas att jag själv smakat och älskat det, låtsas att det var bra och att vi drack det. Kolla på oss, vi är kulturella, medvetna, dricker ekologiskt vintagevin utan särskild anledning. Importerat direkt från Italien, från en vingård som vi besökte på vår bröllopsresa. Hade någon annan skrivit det där hade det adderats ännu mer perfektion till kontot jag byggt upp kring hur den människan är och hur hen lever sitt liv. Men nej, för jag har säkerligen varit där – i min låtsasvärld – men inte längre. Visst, jag kanske postar en bild i ett inlägg som jag inte fotat den dagen – det händer. Men varför ska en ljuga? Och med det sagt så vill jag inte anklaga alla andra för att ljuga. Men ni ville ju uppenbarligen läsa mina reflektioner kring det mögliga vinet. Aldrig någonsin hade jag fått samma respons om vinet inte hade varit ruttet. Eller om jag hade låtsats att det inte var gammalt. Eller hur? Många mår bra av att någon gång få höra att någons liv – som en byggt upp en perfekta aura kring – inte är perfekt. Sedan om det är bra eller dåligt, det vet inte jag. Jag sitter inte på en massa svar om livet. Men jag inser bara att om jag letar efter perfektion i allt jag gör, i allt jag tar mig för, så missar jag istället de där tillfällena som verkligen har guldkant. Och jag behöver inte hävda och lyfta allt i min blogg. Mitt liv behöver inget lyft. Jag behöver inte femhundra adjektiv och adverb för att beskriva en bra upplevelse. Det räcker med två, om ens det. Varje dag måste inte vara en perfekt dag i min blogg. Jag måste inte stå mig här hela tiden.

För mitt liv är upp och ner. Det är rent och smutsigt. Mörkt och ljust. Rikt och fattigt. Och jag kommer aldrig någonsin komma ifrån mina motsatser. Jag vill inte komma ifrån dem. Vad hade mitt liv varit utan mögligt vin? En ständig resa mot en perfektion som inte ens finns. Det är för abstrakt och hela tiden förändras målet för att perfektion inte existerar. Då gör heller inte målgången det. Den är omöjlig. Och samtidigt som jag reser så snurrar jorden vidare, och jag missar allt det som sker. Det är som en konsert som jag väljer att Snapchatta istället för att uppleva. En middag som ska fotograferas istället för att avnjutas. Så jag sitter där och fotar alla möjliga vinklar och när jag väl ska äta så är det kallt. Och inte alls lika smakrikt, gott och pikant. Jag missade det. Jag vill inte missa det, jag vill inte missa livet. Så den där resan mot perfektion, den har jag avbrutit och jag vill aldrig mer sätta mig på det tåget igen. Istället flyger jag ett plan som har destination personlig utveckling, och det i min egen takt. Jag åker en buss där det är helt okej att vara ledsen på vissa hållplatser. Jag tar en båt som inte har en ändhållplats för att jag vill, inte för att jag lever i en illusion om att det finns ett slut på resan. Men jag undviker perfektionståget så mycket jag bara kan. Jag vill inte sitta där och bara åka, åka, åka. För längst fram på rälsen jobbar byggarbetare för fullt med att förlänga spåret hela tiden. Det tar aldrig slut. Om inte jag väljer att gå av, det vill säga – då tar det slut. Men att sitta på det tåget och vänta på en slutstation, då kan en sitta där resten av sitt liv.

Vi väntade för länge

Efter 26 år på jorden kan en nog säga att en i alla fall besitter en och annan liten erfarenhet. Förvisso är jag inte fullärd men det kommer jag aldrig att bli. Jag och Emelie pratade om det – det är när en slutar söka efter förbättring som en slutar utvecklas. Jag vill aldrig sluta utvecklas, jag vill vara den personen som vågar och gör det jag vill. Jag tänker aldrig låta normer eller samhällsstrukturer komma i min väg. Om jag vill plugga när jag är 60 så ska jag ge mig den på att göra det också.

Så har det förstås inte alltid varit. Jag har varit en människa som tyckt att saker och ting ska komma i en viss ordning. Så att det blir rätt. Så att förutsättningarna är de absolut bästa. Men vilka förutsättningar då? Så fort jag haft allt det jag behövt för en sak, så blir kravlistan på vilka förutsättningar jag kräver så mycket längre. Varför kan jag inte bara nöja mig med att leva livet här och nu, och göra mitt bästa utifrån de förutsättningar jag redan har istället? Livet lär bli så mycket enklare då, om en slutar oroa sig för vad en borde ha, vad en borde göra, vem en borde vara. Och bara vara sig själv.

För det finns ingen perfekt tid, inga perfekta förutsättningar. Vi tror hela tiden att vår tid kommer. Sen. I framtiden. Inte nu, för just nu är inte allt som det ska vara för att en ska kunna göra si och så. Men tiden är ju här och nu, hela tiden. Vi lever varje dag, så varför vänta med det en vill? Varje dag som vi skjuter upp drömmar och mål med ursäkten att tiden inte är inne, varje sådan dag är en dag som passerat. Som en aldrig kan få tillbaka. Det blir som att varje dag är ett steg längre bort från det vi vill. Det är inte ett steg närmare det som känns rätt, ju mer vi väntar desto längre bort hamnar vi. Vi väntar och väntar och väntar. Väntar på att förutsättningarna ska komma som ett brev på posten. Tror att vid nästa tillfälle vi uppnår ett villkor som krävs för att vi ska förverkliga oss själva så kommer det att räcka. Då är en fulländad, fullärd och alla kvalifikationer för att nå sina drömmar finns och det är bara att köra på. Men vad händer om en väntar tills det är för sent?

_________________
 

 

På vår bröllopsresa köpte Roberto två vintageflaskor Amaronevin. Han var inställd på att det var för mycket pengar, men jag tyckte att nu är vi här, du kanske aldrig får chansen igen – köp ditt vin nu! Jag hoppas att vi kommer komma tillbaka, men en vet aldrig vad som händer så varför stå över? Jag dricker inte ens rödvin, men jag vet hur mycket han älskar ett glas Amarone så att pusha honom kändes självklart. Vi funderade på när det hade varit en bra tid eller ett bra tillfälle att öppna dem. Vi sa att kanske skulle det vara en god idé för Roberto att fira om jag blev gravid, för han vill ju så gärna ha barn. Eller när vi fått vårt första barn? Det tyckte han lät bra. Månaderna gick och någon graviditet var det förstås inte tal om. Jag fick nytt jobb, vi skulle flytta till vår gamla hemstad och ”tiden var inte rätt”. Varken för barn eller för att öppna vinet. Vi sköt upp det.

När vi väl flyttat in insåg Roberto att vinet började sjunga på sista versen. Vi hade väntat på det perfekta tillfället (eller ja, inte jag, men jag njuter ju av att han är glad) men istället för att förutsättningarna hade förbättrats så hade de snarare försämrats. Vi hade inte förvarat flaskorna som en ska; i rätt temperatur och liggandes. Vi fick istället lite panik, jag för att Roberto inte skulle få uppleva det han ju längtat efter och sparat tills tiden var inne. Rätt tillfälle. Så vi bestämde oss för att bjuda över vänner på middag och korka upp. En helt vanlig fredag. Och när vi väl gjorde det var båda flaskorna dåliga, de hade i princip möglat. Den perfekta stunden hade passerat för längesen, medan vi suttit mitt framför den och väntat på en ännu bättre tid. För ett perfekt tillfälle att dricka ett vintagevin måste inte vara under den största händelsen i livet, eller för att fira den största lyckan. Varför var vi inte inställda på att under vår livstid skulle fler vintageviner införskaffas och drickas? Nu var det som om allt vin hade försvunnit från jordens yta, och dessa flaskor var de enda som var kvar. Därför fick vi inte ”slösa” dem på fel tillfälle. Istället blev det inget tillfälle över huvud taget…

 

_________________
 

Vinet representerar bara min poäng. Jag menar förstås inte att perfekt timing handlar om att öppna en vinflaska i rätt tid. Men vi sparade korkarna och har dem framme för att alltid påminna oss om att en inte ska vänta på det perfekta tillfället. Utan bara göra! Bara vara! Göra det som känns rätt. Och om det inte känns rätt för att tiden inte känns rätt… Då kommer den aldrig kännas rätt för en kommer alltid söka efter mer perfektion. Och perfektion är väldigt svårt att uppnå, för den strävan representerar egentligen bara någon typ av fyllnad av ett vakuum. En tomhet. Eller en rädsla för att gräset är grönare på andra sidan staketet. En kommer alltid hitta en ursäkt. En ursäkt att inte flytta, att byta jobb, att skaffa barn, att göra slut eller förklara sin kärlek till de en älskar. När en känner kärleken – säg det! När det känns fel att fortsätta tillsammans – gör slut. Om något är menat så hittar en tillbaka. Men vissa saker är tidsbegränsade. Vissa saker kan en inte bara vänta på. Det går liksom inte – för då står en där med en möglig flaska vin till slut. Perfekt timing finns inte, det existerar inte i min värld. Älska det du gör, vänta inte tills imorgon med att förverkliga dina drömmar. Kalla dem för planer och sträva mot dem varje dag. Sluta tänka att du ska göra allt imorgon, när du lika gärna kan göra det idag. Du kommer förmodligen bara ångra det du aldrig gjorde.

Allt jag behöver har jag

Planen. Min plan. Det har gått en vecka sedan jag skrev mitt semiglada inlägg om var min väg i livet rör sig. Om identifikationen utav det viktiga i mitt liv. Vårt gemensamma liv. Då Roberto varit bortest och sedan i måndags även haft feber så har jag väl kanske inte hunnit förankra allt med honom. Å andra sidan är vi två individer i vår relation, och min väg måste inte tvunget vara hans. Vi kan ha individuella prioriteringar – och gemensamma också. Det är helt okej, så länge en kommunicerar och det inte är planer, vägar och prioriteringar som påverkar relationen negativt. Det är i alla fall min ståndpunkt, det är helt okej att vara en individ i en relation också.

Men, vad har jag kommit fram till hittills? Well, den stora insikten handlar om att äga och att ha. Att jag har det jag behöver för ett lyckligt liv. Saker är investeringar för en kortsiktig lycka, medan det jag är ute efter är en mer ihållande känsla av tacksamhet och glädje. Nya möbler, nya saker och en större garderob kommer inte att ge mig det. Jag vet vad jag behöver för att må bra i längden. Jag behöver känslan av frihet, vinden i håret och total avslappning. Jag behöver upptäcka, sätta upp mål och jobba mot dem. Och allt detta vill jag ha och göra i sällskap av de jag tycker om.

Jag minns när jag och Roberto verkligen var i början av vårt förhållande. Jag var nyss hemkommen från London där jag hade jobbat som au pair och levt en allt annat än hälsosam livsstil. Mycket fest, blåögdhet och dumhet. Jag brukar säga att London är bland det bästa jag har gjort, men också det absolut värsta. Ändå saknar jag det ibland, för som jag skrev för ett litet tag sedan så saknar jag den där känslan av frihet. Men det som i alla fall hände när jag och Roberto bestämde oss för att det skulle vara vi var att han blev osäker på om våra liv verkligen kunde mötas och flätas samman till ett gemensamt liv. Jag hade ju aldrig varit på en festresa med mina tjejkompisar. Jag hade ju aldrig förlorat mig själv i total ovisshet. Jag hade ju aldrig levt singellivet till att gränsen för min ensamhet var nådd. Saken var väl bara att jag inte hade några tjejkompisar att resa med, ovissheten skrämmer mig och att leva som singel eller i en relation är inget jag har valt. Det har valt mig. Och det är jag evigt tacksam för.

Det jag sa till Roberto var att jag inte har något behov om att leva ett ovisst liv, spontanitet fungerar inom vissa ramar för mig. Det är så min personlighet är och jag är tillfreds med det. Och resa – det som jag hyser en så ofantligt stor kärlek till – vill jag göra med honom vid min sida. Jag har aldrig varit någon som tyckt om att festa sådär sjusärdeles mycket och det är väl inget jag har planer på att tvinga mig själv till heller. Alla har olika prioriteringar i livet och jag respekterar de som tycker om att festa och gärna åker på sådana resor till Magaluf, Ayia Napa och Ibiza. Om det gör dem lyckliga så önskar jag dem inget annat. Jag åker hemskt gärna till de ställena i sällskap av mina vänner och Roberto, eller min familj – men festresor…? Det är inte jag, och det kan te sig onormalt, jag vet inte. Men jag har aldrig känt ett sug efter det, aldrig blivit avundsjuk på de som åkt, aldrig känt att det har saknats i mitt liv. Det kanske har att göra med min högkänslighet? Att fest inte funkar för mig i den utsträckningen.

Så, det var vad jag sa till Roberto. Att jag inte har behovet av at få leka av mig mer, jag var naiv och dum när jag bodde i London. Jag var fri men så oerhört ensam. De 8 månaderna räckte för mig. Nu delar jag hellre allt det han var rädd att jag ville göra på egen hand med honom, familjen och vännerna. Mina relationer är djupare nu än vad de tidigare varit. Och jag älskar det, för det är vad jag själv önskar. Jag kanske inte har en uppsjö av vänner runtomkring mig, men jag känner att jag har de bästa. För mig. De bästa vännerna och den bästa familjen. Och den bästa mannen. De bryr sig om mig, och det är dem jag önskar dela mitt liv med.

Jag vill resa. Trots att jag reser hela tiden. Jag menar inte att jag reser till olika länder och städer hela tiden. Men jag reser inombords. Min personlighet reser, mina tankar reser, min utveckling reser. Min relation till Roberto reser. Jag försöker styra det lite grann, men litar på min autopilot i den mån jag klarar av det. Sedan Roberto frågade mig om allt det där, som för mig har i princip noll prioritet, så har jag åkt 13 varv runt jorden och tillbaka med mig själv. Inombords. Det har varit en resa full av obehaglig turbulens, med allt positivt och allt negativt jag själv kunnat föreställa mig. Och den resan gör jag varje dag, jag reser och reser och reser. Tåg, buss, flyg och bil.

Det är nu jag vill resa till platser jag aldrig varit på förr. Fysiska platser. För jag tror att min inre resa kan nå nya höjder om jag får göra det. Och det är det som är min plan. Att resa för att min inre resa ska ta nya vändningar, utvecklas mer och finna den där fullkomligheten som en bara kan känna och få när en är totalt lycklig. Och det vill jag göra med Roberto. Och vänner. Och familj. För alla mina andra behov känns tillgodosedda. Allt jag behöver har jag.

Så länge jag får drömma

Från att nästan ha varit lite trött på livet och allt runtomkring det så känner jag återigen energi. En psykisk energi dock, min kropp blir fortfarande knockad av pollen så fort jag går ut och jag sover dåligt om nätterna. Jag inser att jag börjar bli ofantligt trött på att vara just det – trött. Så nu ska jag kika lite på det där med bettskena, för jag tror att en stor bov i dramat kan vara det i att jag hackar och gnisslar tänder när jag sover. Men det är tur att en, oavsett tröttheten, har energipåfyllare runt en som kan proppa mig full av positivism, glädje, lycka och upprymdhet.


Bild: Sara Holmberg

Jag vet inte vad det är egentligen… Kanske är det att allt nu är som vanligt. Att vintern och våren var påfrestande, hösten var lång och kämpig. En tänkte sig kanske ett rosa skimmer kring det första året som gift, men istället så bestämde vi oss för att omkullkasta hela vår tillvaro. Så när en kommer hem igen, och allt blir som vanligt, allt det där en längtat efter finns där och samtidigt så finns inget alls – ja, då blir det kanske kortslutning. Mållinjen har passerats och nu står jag och stampar vid starten till ett nytt lopp. Om jag inte får fortsätta så kommer jag inte fungera. Jag behöver något. Jag behöver projekt, saker att göra. En att-göra-lista att bocka av som inte bara innefattar vardagsmåsten. Det handlar inte om att jag inte är nöjd och tacksam för det jag har och det som redan skett. Jag fullkomligt älskar att vara jag, det är kul att leva mitt liv, tycker jag. Det är perfekt för just mig. Men det måste hända saker, annars blir jag rastlös.

Det jag menar är att när allting fortfarande var olöst och kändes som att det skulle vara så för alltid, så fantiserade jag så mycket om hur det skulle bli. Och så kanske det inte blev exakt så euforiskt som det var i mina drömmar och i mitt huvud. Det har absolut inte blivit sämre, men heller inte bättre. Det blev bara något annat… Och ovanpå det är en trött, har PMS och vill ha mer pengar sparade istället för spenderade.

_________________
 

“Don’t call it a dream, call it a plan”
– Zelana Montminy
 

_________________
 

Så jag grejar istället med en plan. Sätter upp mål för livet, eller ja – det liv jag ska leva i den närmsta framtiden i alla fall. Vad vill jag egentligen? Vad vill jag fokusera på och vad gör mig lycklig? Vänner och familj så klart, att få dela mitt liv med den bästa människan i världen och vakna bredvid honom varje dag. Absolut, men vad mer? Det försöker jag röna ut nu. Och samtidigt som jag gör det så försöker jag också rensa ut det som jag inte vill ha i mitt liv. Jag identifierar vad jag behöver göra och vad jag behöver för att komma dit där jag vill vara. Jag optimerar mig själv och min existens, kan en väl säga. Och om ett tag är jag förmodligen på samma plats igen, för det blir aldrig som en tänkt sig. Men det är okej så länge jag får drömma. Så länge jag får känna att jag rör mig framåt.

 

Blog Boost Awarness Week : Del 2

Välkomna tillbaka till Blog Boost Awarness Week som jag skrev om igår. Idag tänkte jag spinna vidare på vårt tema – nätklimat – och berätta hur det påverkar mig.

Jag har valt att visa lite mer av mitt liv i sociala medier än många andra. Det många inte förstår är att jag är selektiv. Ni får ju självklart inte hänga med mig på det som jag inte väljer att lägga ut här. Ni har således inte en hel bild av mig, utan ni har bildat er en uppfattning utifrån det jag skriver och hur jag interagerar med er. Jag kikade på lite gamla klasskamrater på Instagram, och jag kan väl säga som så att vi har olika syften med våra sociala medier. Likaså bekanta som har en blogg; vi har inte samma avsikt med våra kanaler. Med det sagt så är inget rätt eller fel, jag tycker inte om när folk har pekpinnar kring hur en blogg eller en social kanal ska styras, skötas eller uppdateras. Däremot om en nu önskar få en framgångsrik kanal så kan det förstås finnas för och nackdelar med de beslut en fattar. Ibland vill jag också vara en person som bara uppdaterar lite hipp som happ och det jag känner för utan någon närmare eftertanke. Så som jag gjorde innan jag såg Instagram som en kanal som en kunde växa på, där okända kunde följa mig. Men den känslan försvinner snabbt igen, för jag älskar att få vara kreativ och jag finner tillfredsställelse i hur jag har valt att lägga upp mina kanaler.



Ni kanske i alla fall tror att jag visar mer av mitt liv i mina sociala medier än vad mina släktingar gör på Facebook, till exempel. 
Det gör jag inte. Många som endast finns på Instagram, Facebook eller liknande delar ofta med sig ännu mer än vad en person med blogg gör. Om bloggaren nu har en blogg som är selektivt personlig. För trots att jag har den här bloggen, och trots att den är helt öppen för allmänheten så lämnar jag ut väldigt lite om mig själv. Sätt dig i en chatt med mig på Facebook, eller ta en kaffe med mig på stan så tror jag att hela er bild av mig kommer att förändras. Eller jag vill tro det i alla fall, för jag är inte särskilt personlig. Och jag tror ändå att jag vet bäst själv, eller hur? Jag tror också att de som känner mig och läser bloggen kan visualisera mig i de inlägg jag skriver, höra mig säga det som skrivs. För dem blir det väldigt personligt. Men de som inte känner mig har egentligen ingen aning. Och förmodligen en väldigt skev bild av mig, positiv eller negativ. Det är så det är när en gör det här lite mer än andra, en kanske inte är lika personlig för en är ändå fullt medveten om vilka risker det finns med att ha en blogg, men en är också fullt insatt i vilka fördelar det har.

Större delen av den negativa feedback jag får handlar om två saker. Den första är mitt utseende och framför allt min vikt. Att jag är tjock, ful och borde träna. Ni kanske minns den här kommentaren? Just det var nästan lite komiskt, jag fick fantastisk feedback av er läsare, men klart att det ändå sätter sina spår. Jag kan nog komma ihåg majoriteten av de negativa kommentarer jag fått hänvisat till mitt utseende. ”Du är allt en mullig tjej du ❤” eller ”Kanske dags att börja träna nu?”. Allt anonymt så klart, och när det är anonymt så är det liksom inte särskilt väl menat. Eller att få att en nog borde se över sitt intag av godis, eller alkohol för den delen. Jag är en väldigt analyserande person som tar åt mig av allt. Jag är högkänslig och lägger märke till detaljer som andra kanske inte alltid gör. Jag utvärderar allt och vill se alla möjliga utgångar av ett scenario för att förbereda mig på det. Till vilken nytta vet jag egentligen inte. Men det innebär också att jag i princip alltid benar ut varenda ord jag skriver här – hur tolkas detta? Kan någon bli arg? Kan jag få skit för det här? För jag vill inte det, då jag mår dåligt över det – genuint dåligt – i dagar efteråt. Jag kan inte bara släppa negativa händelser som påverkar mig.

Den andra typen av negativ feedback som jag får är väl att jag är en översittare. Att jag tror att jag är något, att jag är fejk. Det är jag inte. Jag har ett genuint intresse för allt som finns här. Jag låtsas inte. Jag har inget tvättäkta intresse för mode till exempel, så det skriver jag inte om i större utsträckning. Jag är heller inte jätteduktig på trender, men är heller inte intresserad – så varför rapportera eller skriva om det? Jag tilltalas av det där lilla extra, som skänker mig glädje. Jag är av den fulla meningen att materiella ting och pengar aldrig kan ge en genuin lycka. Det kan bara tacksamhet. Det har tagit jävligt lång tid för mig att komma dit. Men ändå får jag mycket kommentarer att ”Vem tror du att du är?” eller ”Du har inte råd med det där, sluta låtsas!”. Vet ni vad? Jag ljuger nog för mig själv och för alla er om jag skulle säga att jag inte har lite tendenser till att vara en översittare. Men jag jobbar på det. Det handlar mest om att jag inte tycker om att ha fel, men jag erkänner om jag har det. Så har det inte alltid varit, det är jag den första att medge. Men nu är det så. Och jag känner lite att vi alla måste gå vidare, människor kan förändras, eller i alla fall ta till sig av att alla ens personlighetsdrag inte är de bästa. Jag är inte perfekt och jag har haft oerhört svårt att ta kritik och haft väldigt svårt att inte överanalysera alla kommentarer som trillar in här och tolka dem fel. Jag erkänner det! Men idag är det inte så. Min man Roberto brukar säga att jag var en blomknopp när vi träffades. En inåtvänd, deprimerad 20-åring som hade mycket i bagaget och nyss hemkommen från 8 månader i London med allt vad det innebar. Den 20-åriga tjejen som faktiskt – helt ärligt – hade lite svårt att hantera alkohol, känslor och sitt eget humör, är idag en 26-årig fru som är lycklig och tillfreds med sig själv och också med min blogg. Med goda relationer till mina familjemedlemmar, med bra vänner och fina kollegor. Jag var jätteosäker när jag var yngre, vad än jag framställde mig själv som i den här bloggen. Jag var nyliberal, trångsint och svartvit. Nu inser jag att hela livet är en gråzon. Jag dömer inte människor. Jag tampas fortfarande med begäret att alla ska tycka om mig. Men jag säger också till mig själv varje dag att det går inte. Det går inte att alla ska tycka om mig och att jag ska vara perfekt, ha ett perfekt liv eller en perfekt blogg där allt omges av ett rosa skimmer. Jag vill inte ens ha det. Jag har mina downs jag med. Kanske mest hela tiden? Det är upp och ner. Om det gör mig till en översittare att jag tycker om vissa märken, bloggar om vissa saker eller är av en viss åsikt – då får det vara så. Men jag kämpar varje dag med att inte vara en besserwisser, att inte ta saker personligt och därmed bli otrevlig samt att det är okej att alla inte tycker som jag och att alla inte tycker om mig. Det måste vara okej för annars viger jag mitt liv åt människor som kanske egentligen inte betyder något för mig. Jag lägger hellre den energin på de som faktiskt betyder något.

Så ja, jag kanske är lite tjock – eller i alla fall inte smal, men ful är jag inte. Och min mormor har alltid sagt att tjocka människor är alltid glada och jag tror ändå att jag skänker en hel del glädje till mina medmänniskors liv. Och en översittare kanske jag också är. Jag är en tvättäkta vattuman, helt enkelt. Vi beskrivs ofta som självgoda, stolta och tjurskalliga. Det stämmer väldigt bra in på mig, och det är på gott och ont! Självgod är jag nog inners inne, men jag är också som många andra osäker på mig själv i vissa avseenden. Jag gör mitt bästa för att inte vara en översittare. Jag inser att jag inte passar i alla situationer, att jag inte ska ge mig in i vissa diskussioner. Jag förstår mina egna fel och brister, antingen bejakar jag dem eller så gör jag mitt yttersta för att reparera dem. Men alla har svagheter, inte bara jag. Mina svagheter gör mig dock till den jag är, och är det inte så att jag sårar någon annan eller själv far illa av dessa fel och brister (i andras ögon) så kanske jag inte måste ändra på mig? Men jag anser att om jag har ett dåligt bemötande så är det något jag ska ändra på – SJÄLVKLART! Att få höra att någon tycker att jag inte är snäll, att någon tycker att jag är en översittare eller en besserwisser är liksom inget som gör mig stolt. Det gör mig ledsen och det skapar en vilja att ändra på mig. Jag vill inte uppfattas så. Och det går lite stick i stäv med att inte foga sig efter andra och att inte fortsätta vilja att alla ska älska mig. Men jag gör mitt bästa, för jag kan inte få alla andra nöjda. Det bara är så. Men jag vaknar varje morgon och tänker att jag ska vara lite bättre. Lära mig lite mer. Utvecklas lite till. Men jag tänker inte tystas för att de här kommentarerna kommer in någon gång då och då. För de som kommenterar så känner inte mig. Och det kommer de heller aldrig göra, för jag har kommit längre än att ta åt mig, och längre att ens komma på tanken att kommentera något liknande. Sådana människor finns det inte plats för i mitt liv, och inte här heller. Då kan en gå någon annanstans!

Blog Boost Awareness Week : Del 1

Så var det återigen måndag, men för ovanlighetens skull en ledig sådan. Så skönt! Den här veckan kommer bjuda på några annorlunda inslag då vi var några i Blog Boost som ville hoppa på Annicas idé om en awareness week om nätklimatet (egentligen om psykisk ohälsa och diagnoser och hur det framför allt på sociala medier används för att smutskasta andra). Så ni ska helt enkelt få följa med mig, mina reflektioner och mitt resonemang kring nätklimatet i min närhet. Idag kommer jag berätta lite om varför jag väljer att ta del av denna awareness week för att öka medvetenheten kring detta. Jag drar mig alltid för att posta sånt här innehåll, det känns för nära inpå. Mer personligt än att visa upp varje liten del av sig själv, faktiskt. Men jag gör det ändå!

bazaar

Internet är verkligen på gott och ont. Människor ser det som en frizon där det är okej att säga vad som helst. Att slänga ur sig att människor är schizofrena, bipolära eller har borderline har nästan blivit kutym i bloggvärlden så fort meningsskiljaktigheter uppstår. Jag tycker det är hemskt. Hemskt att en använder psykiska sjukdomar som folk faktiskt lider av och kämpar mot för att trycka ner människor. Jag tycker att det är tragiskt att människor inte kommit längre än så, längre än att de förstår att en psykisk åkomma för det första inte är något en skämtar om eller använder i det syftet, och för det andra per se alltid måste vara något negativt. Många mitt ibland oss lever idag med diagnoser och fungerar i vårt samhälle. Jag är på sätt och vis en av dessa personer. Jag har en diagnos som är, ja – vad ska vi säga? Obekräftad? Jag fick den i samband med den depression jag led av för 5-6 år sedan. Vilken det är har jag dock ingen lust att pränta ner här, för fortfarande finns det ju de som väljer att vända sådant emot en. År 2017. Väljer människor att hålla en sjukdom emot någon annan. Sorgligt. Skulle någon hålla en fysisk sjukdom emot någon? Nej, jag tror inte det. Vi kanske sa sådana dumma saker på skolgården när vi var små, men vi går inte runt och kallar folk för sådant nu. Så varför skulle det vara okej att säga att någon är bipolär, har damp eller borderline?

Om vi går vidare till nätklimatet och varför jag väljer att ta upp det här i anslutning till vårt tema så är det för att det gör mig ofantligt upprörd. Att människor anser att de har rätt att uttrycka sig hur som helst för att de sitter bakom en skärm. Har svårt att tro att folk hade vågat gå fram till vederbörande och uttrycka sig på samma sätt i verkligheten. Men jag tycker ofta det märks tydligt, och framför allt efter att ha jobbat med bloggare i mer än två år, att de som gapar högst och är elakast är de som är ensammast och mest osäkra i sig själva. Precis som det var på skolgården. Mobbarna mådde ofta dåligt själva.

DSC_3041

Jag upplever inte att jag får utstå särskilt mycket egentligen. Men det är som att det i det svenska samhället har blivit bestämt – av utomstående – att är du offentlig så måste du ta skit. Det är ofrånkomligt. Jag skulle inte beskriva mig själv som offentlig egentligen för så många är det inte som läser min blogg, jag tror många har den uppfattningen att det är väldigt många. Så är det inte, så därav skulle jag inte säga att jag är offentlig. Vart går gränsen för när en är offentlig? Är det när en har ett visst antal följare? När en har en öppen profil på Instagram eller inte har ställt in sekretessen på Facebook? Och varför ska en person som är offentlig tvingas utstå påhopp och stenkastning när ingen annan måste det? Det gäller liksom alla; politiker, fotbollsspelare, artister och influencers. Alla. För alla har förmodligen någon person som de ser upp till som är offentlig. Eller i alla fall tycker om, kanske inspireras av. Kanske en instagrammer eller varför inte en deltagare i Idol? Den personen gör det hen tycker om att göra och samhället gillar att hen gör det (annars får hen ju inga följare på Instagram eller så går hen inte vidare i Idol). Men så fort hen synts genom en skärm – på TV, i en dator eller mobil – så är det som om det ringer någon form av obligatoriskt klocka hos vissa. ”Nu måste vi vara lite elaka, det var ju ändå längesen sist!” En ny slagpåse att slå mot. Och allt förtäcks med att vi/de har valt att vara offentliga. Då ska en kunna ta vad som helst. Kanske till och med vara öppen för det och ha en lite masochistisk inställning till elaka kommentarer och påhopp.

Och för att någon blir framgångsrik eller det minsta känd, så är det okej att ge så kallad “konstruktiv” kritik (kan vi ta en minut och slå upp frasen konstruktiv kritik? Det innebär att ge ett förslag på hur något kan bli bättre, inte att kasta skit på någon/något utan att själv komma med ett bättre förslag) och om inte alla håller med hänvisas det till yttrandefriheten. Ja, vi har yttrandefrihet och du har rätt till din åsikt så länge den inte bryter mot lagen. Så varsågod – skrik ut din åsikt! Din åsikt är däremot inte alla andras åsikt. Och alla andra har rätt att skrika sin åsikt också, under de premisser vi har valt i vårt samhälle. Det är vad folk på sociala medier inte förstår. Att din åsikt är liksom inte rätt bara för att vi har yttrandefrihet och du drar det kortet i ansiktet på folk. Du kan inte – varje gång du blir emotsagd – hänvisa till det fina som heter yttrandefrihet. För det är inte yttrandefrihet att inte bli emotsagd; yttrandefrihet innebär att du inte blir censurerad, begränsad eller bestraffad. Jag ska be att få citera Wikipedia: “Det är en missuppfattning hos vissa deltagare i sociala medier, att yttrandefrihet innebär att man inte ska bli emotsagd. Men det skulle innebära att meddebattörerna inte skulle ha yttrandefrihet. Yttrandefrihet innebär att man inte blir straffad för sina politiska yttranden, om de håller sig inom vissa gränser […]. Däremot kan alltså andra tillåtas uttala andra åsikter.” Förstör inte vår fina yttrandefrihet med att slänga dig med det uttrycket så fort folk inte tycker som du. Och du som slänger dig med detta hela tiden; fundera över vilka skyldigheter du har också. Är det en rättighet att alltid få uttrycka sin åsikt hur sårande den är? Eller är det snarare någon annans rättighet att slippa bli sårad? Är det en skyldighet att bete sig snällt mot andra? Jag önskar verkligen att det var så! Folk säger det så ofta att det har blivit en modern klichée men det stämmer så bra – har du inget positivt att säga, var tyst! Vad får du ut av att hacka på andra? Mår du verkligen bättre själv?

Så, del ett avklarad. Det är ibland skönt att få avreagera sig. Jag hade kunnat fortsätta i all oändlighet, för just det här med att dra yttrandefrihetskortet eller veva med “alla har rätt till sin åsikt”-flaggan är verkligen tröttsamt. Snälla människor, sluta! Visst har alla rätt till en åsikt, men är du verkligen tvungen att vara elak – är det din rättighet att vara elak för att din åsikt är elak? Är du verkligen tvungen att uttrycka din åsikt alla gånger? Om den skadar och sårar någon annan? Och om du har rätt att uttrycka din åsikt så har väl jag rätt att uttrycka min? Det här inlägget är min åsikt! Och det är inte elakt. Och det här är anledningen till att jag väljer att engagera mig kring vår awareness-week i Blog Boost; människor som anser att elakt beteende faller under lagen om yttrandefrihet och människor som använder psykiska åkommor för att nedvärdera andra. 

Lyckan, kärleken & meningen med livet

 dsc08755

Finns det något finare och bättre än lycka? Jag röstar på nej. Att finna lyckan är verkligen meningen med livet. Och för att ta sig dit tror jag att det är väldigt viktigt att vara tacksam för det en har. Jag har under flera år känt att jag inte har, att alla andra har, men inte jag. Men sedan en tid tillbaka inser jag att jo, jag har visst. Jag har så ofattbart mycket, faktiskt. Livet kan liksom inte mätas i materiella tillhörigheter, även om de kan skänka en viss lycka. Men lycka är kärlek, för mig. Det spelar ingen roll om det kommer från en familjemedlem, ens partner eller en vän. Eller varför inte när en bara får en kram på jobbet, eller en klapp på axeln? Jag är en sådan person som bara suger i mig, är förvisso dålig på att ta komplimanger och kritik, men innerst inne är jag som en snustorr svamp som bara suger åt sig och växer.

När en är tacksam för det en redan har, och då framför allt det som är ickemateriellt så kommer lyckan som en bonus. En otroligt viktig bonus, förstås. För lyckan måste vara meningen med livet. Då känner en sig komplett och fulländad, när en är lycklig. Alla har säkerligen upplevt eufori någon gång, är det inte en av de bästa känslorna? Att bara få känna hur marken under en är gjord av bomull och en bara flyger fram. Jag älskar det, vem gör inte det?

dsc08772

Men för att ta sig dit kanske en måste gå över toppar och dalar innan en finner en balans. Mitt eget liv är väldigt mycket av den varan; upp och ner, alltså. Och jag har pratat mycket med nära och kära om just det. Om hur det ändå finns en balans trots att det är sådana nivåskillnader i humör och känslor. Hade jag varit den jag är om jag inte hade haft den kurvan jag har? Nej, förmodligen inte. Jag behöver mina dalar för att kunna ha mina toppar. Tänk om livet och kurvan var ett rakt streck, oförändrat liksom… Jag ser inte att jag hade klarat av det. För att känna glädjen behöver jag få känna smärtan ibland. Den gör glädjen så mycket starkare, på något sätt. För att glädjen då får en kontrast och motpol. Hänger ni med i hur jag menar?

Självfallet är det aldrig roligt att vara i en dal, när det känns som att det går neråt. Men det är då jag plockar fram de verktyg jag samlat på mig i livet hittills. Framför allt min tacksamhet, det är mitt absolut bästa redskap. Att se saker från den ljusa sidan, ha perspektiv och inte falla i någon form av självömkan gör att jag alltid kan ta mig upp från mina dippar. Och när jag gör det så når jag topparna, och topparna är de som får mig att uppleva euforin; lyckan, kärleken och meningen med livet.

Livet är vackert, det är bra och det är fint. Dalarna ger i slutändan topparna, och topparna ger lyckan som ger kärlek som ger mening. Nu ska jag mysa vidare och vara tacksam för att jag idag är så full av energi och glädje. Det var längesen jag kände mig såhär bubblande.

Det perfekta bröllopet

sanberto466av611
Här höll jag en lite för lång monolog om allergier och liknande…

Jag trodde innan att allt hängde på att allt blev så bra som möjligt; att solen skulle skina, talen skulle vara roliga och få oss att gråta, att maten skulle vara god, att bordsplaceringen skulle vara on point, att drinkarna skulle vara goda. Men såhär i efterhand inser jag att det enda som faktiskt betyder något, eller i alla fall för mig, är att få känna kärleken, dela kärleken och att alla vi älskar hade det bra.
sanberto296av611
För vet ni vad? Det var så mycket som gick fel att hälften vore nog. Men det var inget som egentligen betydde något, faktiskt. Som jag skrev i vigselinlägget hade ju vi haft en liten kommunikationsmiss med personalen i kyrkan, så de hade inte lagt ut alla såpbubblor vid allas platser. Och som Hanna hade kämpat med dem… Nej, men det gjorde ju inget. För min mormor hade tagit med egna såpbubblor och stod givetvis längst fram och blåste när vi kom ut ur kyrkan.

Och festprogram? Det hade vi ju beställt, men vi gjorde inget av det. Vi skulle skriva ut allt innehåll innan vi åkte ner till Göteborg i slutet av juli, men tiden bara försvann. När vi väl kom till Göteborg köpte vi patroner till Hannas skrivare, men den ville inte samarbeta. Så efter mycket om och men så gav vi upp. Men det gjorde inget, för vi hade egentligen inget ”speciellt” i våra festprogram ändå.

sanberto112av611

Som jag också skrev i vigselinlägget så ”gjorde jag ju bort mig” under vigseln också. Fast i ärlighetens namn så tycker jag inte det själv, men det kanske ses som så. Det var ingen fara för mig att jag stod där som ett fån och inte fattade hur jag skulle hålla ringen. För det här var ju vår dag – och jag fick göra i princip vad jag ville! Jag skrattade mest.

sanberto302av611
sanberto301av611

I början funkade heller inte micken vilket gjorde att vår toastmaster Pontus fick använda en gammal, liten megafon som låg i lokalen (som tur var visserligen) sedan en gammal student. Men till slut kom det igång, och det var ju verkligen tur. Annars hade alla tal fått köras med megafonen eller så hade folk fått stå och skrika. Men så blev det ju inte, men det var faktiskt lite kritiskt under ett tag.

Ja, sedan tog ju vinet slut. Efter typ 3 timmar! Jag kan fortfarande inte förstå detta – vi hade köpt 40 liter vin, men det tog alltså slut under middagssittningen. Däremot blev det mängder av öl, sprit och Prosecco över!

sanberto300av611
sanberto265av611 sanberto266av611

Också har vi det här med regnet… Det är ju inget jag bryr mig om alls. En måste alltid hitta lösningar istället för att se problemen. Och min ”lösning” – eller snarare positiva inställning – på att det var mulet och regnade var att bilderna blev så vackra på grund av det mjuka ljuset. Och att gästerna tvingades umgås massor för att de fick trycka ihop sig i den lilla baren när vi väl kom. Och att folk valde att vara inne i lokalen istället för att sprida ut sig i klungor utomhus – om ni förstår vad jag menar? Men som om vår livslycka skulle hänga på om det blev sol eller regn när vi gifte oss…

Jag tog det hela med en klackspark. Det är så mycket kärlek, så mycket gemenskap (eller ska väl vara det i alla fall?) när en gifter sig och mer än det hade jag inte kunnat önska mig. Jag hade nog inte önskat mig det konventionellt perfekta bröllopet, där allt skulle gå som planerat. Nej, här blev det en perfekt fest istället. En perfekt kväll. Med perfekt familj och vänskapskrets.

Jag är rätt säker på att fler saker inte gick som planerat, men jag kan inte ens komma ihåg något mer – så hur viktigt kunde det då vara? Det finns inget jag hade gjort annorlunda. Jag har sagt att det enda hade varit att jag hade velat åka hem tidigare. Men samtidigt hände det så mycket roligt på bussen in till stan att jag inte hade velat missa det heller. Hade förmodligen bannat mig själv om vi gjort så. Här hann jag istället bli trött och slutkörd innan vi skulle åka, men vad gör väl det om hundra år? Inget alls, kan jag be att få tala om!

Lika välkommen varje år

autumn

Oktober har anlänt, och vi är tillbaka i Stockholm. Hösten är min favoritårstid, även om den sliter på kroppen lite grann. Sjukdomar, nedstämdhet och mörker är väl någonstans synonymt med årets kallare årstider. Men likväl älskar jag hösten och längtar efter den varje år. Varför? Det känns som en nystart. Har så alltid gjort, kanske för att det alltid var något nytt på hösten när en var liten. Ny skola, nya klasskamrater eller en ny aktivitet som skulle in på schemat bland fotboll, handboll, dans och kör. Nu är jag 25 år, närmar mig 26 med stormsteg och livet ser så annorlunda ut mot vad det gjorde för bara några år sedan.

Vännerna är närmare, även om många fallit bort medan åren har passerat. Jag är gift. Jag bor i Stockholm vilket har varit en dröm sedan barnsben. Jag jobbar med något jag både trivs med och älskar. Vårt hem börjar sakta men säkert likna något som kan kallas just hem. Men för första gången på åratal är det inget speciellt som händer den här hösten. Livet ska börja, men gör det verkligen det? När börjar livet? Vissa säger att det är när en får barn, andra säger att det är efter att en fyllt femtio. Jag vet inte när livet börjar, men jag tror att om en hänger upp sig på den frågan så börjar det aldrig. Det är ju här och nu, det började för längesen. Även om det inte alltid känns så.

Min höst kommer innehålla fix och pill här hemma. Kaffe och te i mängder. Träning och hälsosam matlagning. Jobb och utveckling åt rätt håll. Skrivande och läsande. Mys, tända ljus och att våga planera och genomföra. Jag är alltid så duktig på att sätta mål, ha drömmar och ambitioner. Men någonstans har jag något inom mig som inte genomför, förmodligen en rädsla för att misslyckas. Det är ju så mycket enklare att aldrig prova än att faktiskt göra och gå bet. Men den här hösten, som inte innebär bröllopsplanering som den förra, ska gå åt till att våga. Att genomföra. Våga misslyckas, och göra om igen. Kanske misslyckas igen, men i alla fall försöka. Nära skjuter ingen hare, men om jag aldrig går ut i skogen så skulle jag inte ens ha en i sikte.