Blog Boost Awarness Week : Del 2

Välkomna tillbaka till Blog Boost Awarness Week som jag skrev om igår. Idag tänkte jag spinna vidare på vårt tema – nätklimat – och berätta hur det påverkar mig.

Jag har valt att visa lite mer av mitt liv i sociala medier än många andra. Det många inte förstår är att jag är selektiv. Ni får ju självklart inte hänga med mig på det som jag inte väljer att lägga ut här. Ni har således inte en hel bild av mig, utan ni har bildat er en uppfattning utifrån det jag skriver och hur jag interagerar med er. Jag kikade på lite gamla klasskamrater på Instagram, och jag kan väl säga som så att vi har olika syften med våra sociala medier. Likaså bekanta som har en blogg; vi har inte samma avsikt med våra kanaler. Med det sagt så är inget rätt eller fel, jag tycker inte om när folk har pekpinnar kring hur en blogg eller en social kanal ska styras, skötas eller uppdateras. Däremot om en nu önskar få en framgångsrik kanal så kan det förstås finnas för och nackdelar med de beslut en fattar. Ibland vill jag också vara en person som bara uppdaterar lite hipp som happ och det jag känner för utan någon närmare eftertanke. Så som jag gjorde innan jag såg Instagram som en kanal som en kunde växa på, där okända kunde följa mig. Men den känslan försvinner snabbt igen, för jag älskar att få vara kreativ och jag finner tillfredsställelse i hur jag har valt att lägga upp mina kanaler.



Ni kanske i alla fall tror att jag visar mer av mitt liv i mina sociala medier än vad mina släktingar gör på Facebook, till exempel. 
Det gör jag inte. Många som endast finns på Instagram, Facebook eller liknande delar ofta med sig ännu mer än vad en person med blogg gör. Om bloggaren nu har en blogg som är selektivt personlig. För trots att jag har den här bloggen, och trots att den är helt öppen för allmänheten så lämnar jag ut väldigt lite om mig själv. Sätt dig i en chatt med mig på Facebook, eller ta en kaffe med mig på stan så tror jag att hela er bild av mig kommer att förändras. Eller jag vill tro det i alla fall, för jag är inte särskilt personlig. Och jag tror ändå att jag vet bäst själv, eller hur? Jag tror också att de som känner mig och läser bloggen kan visualisera mig i de inlägg jag skriver, höra mig säga det som skrivs. För dem blir det väldigt personligt. Men de som inte känner mig har egentligen ingen aning. Och förmodligen en väldigt skev bild av mig, positiv eller negativ. Det är så det är när en gör det här lite mer än andra, en kanske inte är lika personlig för en är ändå fullt medveten om vilka risker det finns med att ha en blogg, men en är också fullt insatt i vilka fördelar det har.

Större delen av den negativa feedback jag får handlar om två saker. Den första är mitt utseende och framför allt min vikt. Att jag är tjock, ful och borde träna. Ni kanske minns den här kommentaren? Just det var nästan lite komiskt, jag fick fantastisk feedback av er läsare, men klart att det ändå sätter sina spår. Jag kan nog komma ihåg majoriteten av de negativa kommentarer jag fått hänvisat till mitt utseende. ”Du är allt en mullig tjej du ❤” eller ”Kanske dags att börja träna nu?”. Allt anonymt så klart, och när det är anonymt så är det liksom inte särskilt väl menat. Eller att få att en nog borde se över sitt intag av godis, eller alkohol för den delen. Jag är en väldigt analyserande person som tar åt mig av allt. Jag är högkänslig och lägger märke till detaljer som andra kanske inte alltid gör. Jag utvärderar allt och vill se alla möjliga utgångar av ett scenario för att förbereda mig på det. Till vilken nytta vet jag egentligen inte. Men det innebär också att jag i princip alltid benar ut varenda ord jag skriver här – hur tolkas detta? Kan någon bli arg? Kan jag få skit för det här? För jag vill inte det, då jag mår dåligt över det – genuint dåligt – i dagar efteråt. Jag kan inte bara släppa negativa händelser som påverkar mig.

Den andra typen av negativ feedback som jag får är väl att jag är en översittare. Att jag tror att jag är något, att jag är fejk. Det är jag inte. Jag har ett genuint intresse för allt som finns här. Jag låtsas inte. Jag har inget tvättäkta intresse för mode till exempel, så det skriver jag inte om i större utsträckning. Jag är heller inte jätteduktig på trender, men är heller inte intresserad – så varför rapportera eller skriva om det? Jag tilltalas av det där lilla extra, som skänker mig glädje. Jag är av den fulla meningen att materiella ting och pengar aldrig kan ge en genuin lycka. Det kan bara tacksamhet. Det har tagit jävligt lång tid för mig att komma dit. Men ändå får jag mycket kommentarer att ”Vem tror du att du är?” eller ”Du har inte råd med det där, sluta låtsas!”. Vet ni vad? Jag ljuger nog för mig själv och för alla er om jag skulle säga att jag inte har lite tendenser till att vara en översittare. Men jag jobbar på det. Det handlar mest om att jag inte tycker om att ha fel, men jag erkänner om jag har det. Så har det inte alltid varit, det är jag den första att medge. Men nu är det så. Och jag känner lite att vi alla måste gå vidare, människor kan förändras, eller i alla fall ta till sig av att alla ens personlighetsdrag inte är de bästa. Jag är inte perfekt och jag har haft oerhört svårt att ta kritik och haft väldigt svårt att inte överanalysera alla kommentarer som trillar in här och tolka dem fel. Jag erkänner det! Men idag är det inte så. Min man Roberto brukar säga att jag var en blomknopp när vi träffades. En inåtvänd, deprimerad 20-åring som hade mycket i bagaget och nyss hemkommen från 8 månader i London med allt vad det innebar. Den 20-åriga tjejen som faktiskt – helt ärligt – hade lite svårt att hantera alkohol, känslor och sitt eget humör, är idag en 26-årig fru som är lycklig och tillfreds med sig själv och också med min blogg. Med goda relationer till mina familjemedlemmar, med bra vänner och fina kollegor. Jag var jätteosäker när jag var yngre, vad än jag framställde mig själv som i den här bloggen. Jag var nyliberal, trångsint och svartvit. Nu inser jag att hela livet är en gråzon. Jag dömer inte människor. Jag tampas fortfarande med begäret att alla ska tycka om mig. Men jag säger också till mig själv varje dag att det går inte. Det går inte att alla ska tycka om mig och att jag ska vara perfekt, ha ett perfekt liv eller en perfekt blogg där allt omges av ett rosa skimmer. Jag vill inte ens ha det. Jag har mina downs jag med. Kanske mest hela tiden? Det är upp och ner. Om det gör mig till en översittare att jag tycker om vissa märken, bloggar om vissa saker eller är av en viss åsikt – då får det vara så. Men jag kämpar varje dag med att inte vara en besserwisser, att inte ta saker personligt och därmed bli otrevlig samt att det är okej att alla inte tycker som jag och att alla inte tycker om mig. Det måste vara okej för annars viger jag mitt liv åt människor som kanske egentligen inte betyder något för mig. Jag lägger hellre den energin på de som faktiskt betyder något.

Så ja, jag kanske är lite tjock – eller i alla fall inte smal, men ful är jag inte. Och min mormor har alltid sagt att tjocka människor är alltid glada och jag tror ändå att jag skänker en hel del glädje till mina medmänniskors liv. Och en översittare kanske jag också är. Jag är en tvättäkta vattuman, helt enkelt. Vi beskrivs ofta som självgoda, stolta och tjurskalliga. Det stämmer väldigt bra in på mig, och det är på gott och ont! Självgod är jag nog inners inne, men jag är också som många andra osäker på mig själv i vissa avseenden. Jag gör mitt bästa för att inte vara en översittare. Jag inser att jag inte passar i alla situationer, att jag inte ska ge mig in i vissa diskussioner. Jag förstår mina egna fel och brister, antingen bejakar jag dem eller så gör jag mitt yttersta för att reparera dem. Men alla har svagheter, inte bara jag. Mina svagheter gör mig dock till den jag är, och är det inte så att jag sårar någon annan eller själv far illa av dessa fel och brister (i andras ögon) så kanske jag inte måste ändra på mig? Men jag anser att om jag har ett dåligt bemötande så är det något jag ska ändra på – SJÄLVKLART! Att få höra att någon tycker att jag inte är snäll, att någon tycker att jag är en översittare eller en besserwisser är liksom inget som gör mig stolt. Det gör mig ledsen och det skapar en vilja att ändra på mig. Jag vill inte uppfattas så. Och det går lite stick i stäv med att inte foga sig efter andra och att inte fortsätta vilja att alla ska älska mig. Men jag gör mitt bästa, för jag kan inte få alla andra nöjda. Det bara är så. Men jag vaknar varje morgon och tänker att jag ska vara lite bättre. Lära mig lite mer. Utvecklas lite till. Men jag tänker inte tystas för att de här kommentarerna kommer in någon gång då och då. För de som kommenterar så känner inte mig. Och det kommer de heller aldrig göra, för jag har kommit längre än att ta åt mig, och längre att ens komma på tanken att kommentera något liknande. Sådana människor finns det inte plats för i mitt liv, och inte här heller. Då kan en gå någon annanstans!

Blog Boost Awareness Week : Del 1

Så var det återigen måndag, men för ovanlighetens skull en ledig sådan. Så skönt! Den här veckan kommer bjuda på några annorlunda inslag då vi var några i Blog Boost som ville hoppa på Annicas idé om en awareness week om nätklimatet (egentligen om psykisk ohälsa och diagnoser och hur det framför allt på sociala medier används för att smutskasta andra). Så ni ska helt enkelt få följa med mig, mina reflektioner och mitt resonemang kring nätklimatet i min närhet. Idag kommer jag berätta lite om varför jag väljer att ta del av denna awareness week för att öka medvetenheten kring detta. Jag drar mig alltid för att posta sånt här innehåll, det känns för nära inpå. Mer personligt än att visa upp varje liten del av sig själv, faktiskt. Men jag gör det ändå!

bazaar

Internet är verkligen på gott och ont. Människor ser det som en frizon där det är okej att säga vad som helst. Att slänga ur sig att människor är schizofrena, bipolära eller har borderline har nästan blivit kutym i bloggvärlden så fort meningsskiljaktigheter uppstår. Jag tycker det är hemskt. Hemskt att en använder psykiska sjukdomar som folk faktiskt lider av och kämpar mot för att trycka ner människor. Jag tycker att det är tragiskt att människor inte kommit längre än så, längre än att de förstår att en psykisk åkomma för det första inte är något en skämtar om eller använder i det syftet, och för det andra per se alltid måste vara något negativt. Många mitt ibland oss lever idag med diagnoser och fungerar i vårt samhälle. Jag är på sätt och vis en av dessa personer. Jag har en diagnos som är, ja – vad ska vi säga? Obekräftad? Jag fick den i samband med den depression jag led av för 5-6 år sedan. Vilken det är har jag dock ingen lust att pränta ner här, för fortfarande finns det ju de som väljer att vända sådant emot en. År 2017. Väljer människor att hålla en sjukdom emot någon annan. Sorgligt. Skulle någon hålla en fysisk sjukdom emot någon? Nej, jag tror inte det. Vi kanske sa sådana dumma saker på skolgården när vi var små, men vi går inte runt och kallar folk för sådant nu. Så varför skulle det vara okej att säga att någon är bipolär, har damp eller borderline?

Om vi går vidare till nätklimatet och varför jag väljer att ta upp det här i anslutning till vårt tema så är det för att det gör mig ofantligt upprörd. Att människor anser att de har rätt att uttrycka sig hur som helst för att de sitter bakom en skärm. Har svårt att tro att folk hade vågat gå fram till vederbörande och uttrycka sig på samma sätt i verkligheten. Men jag tycker ofta det märks tydligt, och framför allt efter att ha jobbat med bloggare i mer än två år, att de som gapar högst och är elakast är de som är ensammast och mest osäkra i sig själva. Precis som det var på skolgården. Mobbarna mådde ofta dåligt själva.

DSC_3041

Jag upplever inte att jag får utstå särskilt mycket egentligen. Men det är som att det i det svenska samhället har blivit bestämt – av utomstående – att är du offentlig så måste du ta skit. Det är ofrånkomligt. Jag skulle inte beskriva mig själv som offentlig egentligen för så många är det inte som läser min blogg, jag tror många har den uppfattningen att det är väldigt många. Så är det inte, så därav skulle jag inte säga att jag är offentlig. Vart går gränsen för när en är offentlig? Är det när en har ett visst antal följare? När en har en öppen profil på Instagram eller inte har ställt in sekretessen på Facebook? Och varför ska en person som är offentlig tvingas utstå påhopp och stenkastning när ingen annan måste det? Det gäller liksom alla; politiker, fotbollsspelare, artister och influencers. Alla. För alla har förmodligen någon person som de ser upp till som är offentlig. Eller i alla fall tycker om, kanske inspireras av. Kanske en instagrammer eller varför inte en deltagare i Idol? Den personen gör det hen tycker om att göra och samhället gillar att hen gör det (annars får hen ju inga följare på Instagram eller så går hen inte vidare i Idol). Men så fort hen synts genom en skärm – på TV, i en dator eller mobil – så är det som om det ringer någon form av obligatoriskt klocka hos vissa. ”Nu måste vi vara lite elaka, det var ju ändå längesen sist!” En ny slagpåse att slå mot. Och allt förtäcks med att vi/de har valt att vara offentliga. Då ska en kunna ta vad som helst. Kanske till och med vara öppen för det och ha en lite masochistisk inställning till elaka kommentarer och påhopp.

Och för att någon blir framgångsrik eller det minsta känd, så är det okej att ge så kallad “konstruktiv” kritik (kan vi ta en minut och slå upp frasen konstruktiv kritik? Det innebär att ge ett förslag på hur något kan bli bättre, inte att kasta skit på någon/något utan att själv komma med ett bättre förslag) och om inte alla håller med hänvisas det till yttrandefriheten. Ja, vi har yttrandefrihet och du har rätt till din åsikt så länge den inte bryter mot lagen. Så varsågod – skrik ut din åsikt! Din åsikt är däremot inte alla andras åsikt. Och alla andra har rätt att skrika sin åsikt också, under de premisser vi har valt i vårt samhälle. Det är vad folk på sociala medier inte förstår. Att din åsikt är liksom inte rätt bara för att vi har yttrandefrihet och du drar det kortet i ansiktet på folk. Du kan inte – varje gång du blir emotsagd – hänvisa till det fina som heter yttrandefrihet. För det är inte yttrandefrihet att inte bli emotsagd; yttrandefrihet innebär att du inte blir censurerad, begränsad eller bestraffad. Jag ska be att få citera Wikipedia: “Det är en missuppfattning hos vissa deltagare i sociala medier, att yttrandefrihet innebär att man inte ska bli emotsagd. Men det skulle innebära att meddebattörerna inte skulle ha yttrandefrihet. Yttrandefrihet innebär att man inte blir straffad för sina politiska yttranden, om de håller sig inom vissa gränser […]. Däremot kan alltså andra tillåtas uttala andra åsikter.” Förstör inte vår fina yttrandefrihet med att slänga dig med det uttrycket så fort folk inte tycker som du. Och du som slänger dig med detta hela tiden; fundera över vilka skyldigheter du har också. Är det en rättighet att alltid få uttrycka sin åsikt hur sårande den är? Eller är det snarare någon annans rättighet att slippa bli sårad? Är det en skyldighet att bete sig snällt mot andra? Jag önskar verkligen att det var så! Folk säger det så ofta att det har blivit en modern klichée men det stämmer så bra – har du inget positivt att säga, var tyst! Vad får du ut av att hacka på andra? Mår du verkligen bättre själv?

Så, del ett avklarad. Det är ibland skönt att få avreagera sig. Jag hade kunnat fortsätta i all oändlighet, för just det här med att dra yttrandefrihetskortet eller veva med “alla har rätt till sin åsikt”-flaggan är verkligen tröttsamt. Snälla människor, sluta! Visst har alla rätt till en åsikt, men är du verkligen tvungen att vara elak – är det din rättighet att vara elak för att din åsikt är elak? Är du verkligen tvungen att uttrycka din åsikt alla gånger? Om den skadar och sårar någon annan? Och om du har rätt att uttrycka din åsikt så har väl jag rätt att uttrycka min? Det här inlägget är min åsikt! Och det är inte elakt. Och det här är anledningen till att jag väljer att engagera mig kring vår awareness-week i Blog Boost; människor som anser att elakt beteende faller under lagen om yttrandefrihet och människor som använder psykiska åkommor för att nedvärdera andra. 

Lyckan, kärleken & meningen med livet

 dsc08755

Finns det något finare och bättre än lycka? Jag röstar på nej. Att finna lyckan är verkligen meningen med livet. Och för att ta sig dit tror jag att det är väldigt viktigt att vara tacksam för det en har. Jag har under flera år känt att jag inte har, att alla andra har, men inte jag. Men sedan en tid tillbaka inser jag att jo, jag har visst. Jag har så ofattbart mycket, faktiskt. Livet kan liksom inte mätas i materiella tillhörigheter, även om de kan skänka en viss lycka. Men lycka är kärlek, för mig. Det spelar ingen roll om det kommer från en familjemedlem, ens partner eller en vän. Eller varför inte när en bara får en kram på jobbet, eller en klapp på axeln? Jag är en sådan person som bara suger i mig, är förvisso dålig på att ta komplimanger och kritik, men innerst inne är jag som en snustorr svamp som bara suger åt sig och växer.

När en är tacksam för det en redan har, och då framför allt det som är ickemateriellt så kommer lyckan som en bonus. En otroligt viktig bonus, förstås. För lyckan måste vara meningen med livet. Då känner en sig komplett och fulländad, när en är lycklig. Alla har säkerligen upplevt eufori någon gång, är det inte en av de bästa känslorna? Att bara få känna hur marken under en är gjord av bomull och en bara flyger fram. Jag älskar det, vem gör inte det?

dsc08772

Men för att ta sig dit kanske en måste gå över toppar och dalar innan en finner en balans. Mitt eget liv är väldigt mycket av den varan; upp och ner, alltså. Och jag har pratat mycket med nära och kära om just det. Om hur det ändå finns en balans trots att det är sådana nivåskillnader i humör och känslor. Hade jag varit den jag är om jag inte hade haft den kurvan jag har? Nej, förmodligen inte. Jag behöver mina dalar för att kunna ha mina toppar. Tänk om livet och kurvan var ett rakt streck, oförändrat liksom… Jag ser inte att jag hade klarat av det. För att känna glädjen behöver jag få känna smärtan ibland. Den gör glädjen så mycket starkare, på något sätt. För att glädjen då får en kontrast och motpol. Hänger ni med i hur jag menar?

Självfallet är det aldrig roligt att vara i en dal, när det känns som att det går neråt. Men det är då jag plockar fram de verktyg jag samlat på mig i livet hittills. Framför allt min tacksamhet, det är mitt absolut bästa redskap. Att se saker från den ljusa sidan, ha perspektiv och inte falla i någon form av självömkan gör att jag alltid kan ta mig upp från mina dippar. Och när jag gör det så når jag topparna, och topparna är de som får mig att uppleva euforin; lyckan, kärleken och meningen med livet.

Livet är vackert, det är bra och det är fint. Dalarna ger i slutändan topparna, och topparna ger lyckan som ger kärlek som ger mening. Nu ska jag mysa vidare och vara tacksam för att jag idag är så full av energi och glädje. Det var längesen jag kände mig såhär bubblande.

Det perfekta bröllopet

sanberto466av611
Här höll jag en lite för lång monolog om allergier och liknande…

Jag trodde innan att allt hängde på att allt blev så bra som möjligt; att solen skulle skina, talen skulle vara roliga och få oss att gråta, att maten skulle vara god, att bordsplaceringen skulle vara on point, att drinkarna skulle vara goda. Men såhär i efterhand inser jag att det enda som faktiskt betyder något, eller i alla fall för mig, är att få känna kärleken, dela kärleken och att alla vi älskar hade det bra.
sanberto296av611
För vet ni vad? Det var så mycket som gick fel att hälften vore nog. Men det var inget som egentligen betydde något, faktiskt. Som jag skrev i vigselinlägget hade ju vi haft en liten kommunikationsmiss med personalen i kyrkan, så de hade inte lagt ut alla såpbubblor vid allas platser. Och som Hanna hade kämpat med dem… Nej, men det gjorde ju inget. För min mormor hade tagit med egna såpbubblor och stod givetvis längst fram och blåste när vi kom ut ur kyrkan.

Och festprogram? Det hade vi ju beställt, men vi gjorde inget av det. Vi skulle skriva ut allt innehåll innan vi åkte ner till Göteborg i slutet av juli, men tiden bara försvann. När vi väl kom till Göteborg köpte vi patroner till Hannas skrivare, men den ville inte samarbeta. Så efter mycket om och men så gav vi upp. Men det gjorde inget, för vi hade egentligen inget ”speciellt” i våra festprogram ändå.

sanberto112av611

Som jag också skrev i vigselinlägget så ”gjorde jag ju bort mig” under vigseln också. Fast i ärlighetens namn så tycker jag inte det själv, men det kanske ses som så. Det var ingen fara för mig att jag stod där som ett fån och inte fattade hur jag skulle hålla ringen. För det här var ju vår dag – och jag fick göra i princip vad jag ville! Jag skrattade mest.

sanberto302av611
sanberto301av611

I början funkade heller inte micken vilket gjorde att vår toastmaster Pontus fick använda en gammal, liten megafon som låg i lokalen (som tur var visserligen) sedan en gammal student. Men till slut kom det igång, och det var ju verkligen tur. Annars hade alla tal fått köras med megafonen eller så hade folk fått stå och skrika. Men så blev det ju inte, men det var faktiskt lite kritiskt under ett tag.

Ja, sedan tog ju vinet slut. Efter typ 3 timmar! Jag kan fortfarande inte förstå detta – vi hade köpt 40 liter vin, men det tog alltså slut under middagssittningen. Däremot blev det mängder av öl, sprit och Prosecco över!

sanberto300av611
sanberto265av611 sanberto266av611

Också har vi det här med regnet… Det är ju inget jag bryr mig om alls. En måste alltid hitta lösningar istället för att se problemen. Och min ”lösning” – eller snarare positiva inställning – på att det var mulet och regnade var att bilderna blev så vackra på grund av det mjuka ljuset. Och att gästerna tvingades umgås massor för att de fick trycka ihop sig i den lilla baren när vi väl kom. Och att folk valde att vara inne i lokalen istället för att sprida ut sig i klungor utomhus – om ni förstår vad jag menar? Men som om vår livslycka skulle hänga på om det blev sol eller regn när vi gifte oss…

Jag tog det hela med en klackspark. Det är så mycket kärlek, så mycket gemenskap (eller ska väl vara det i alla fall?) när en gifter sig och mer än det hade jag inte kunnat önska mig. Jag hade nog inte önskat mig det konventionellt perfekta bröllopet, där allt skulle gå som planerat. Nej, här blev det en perfekt fest istället. En perfekt kväll. Med perfekt familj och vänskapskrets.

Jag är rätt säker på att fler saker inte gick som planerat, men jag kan inte ens komma ihåg något mer – så hur viktigt kunde det då vara? Det finns inget jag hade gjort annorlunda. Jag har sagt att det enda hade varit att jag hade velat åka hem tidigare. Men samtidigt hände det så mycket roligt på bussen in till stan att jag inte hade velat missa det heller. Hade förmodligen bannat mig själv om vi gjort så. Här hann jag istället bli trött och slutkörd innan vi skulle åka, men vad gör väl det om hundra år? Inget alls, kan jag be att få tala om!

Lika välkommen varje år

autumn

Oktober har anlänt, och vi är tillbaka i Stockholm. Hösten är min favoritårstid, även om den sliter på kroppen lite grann. Sjukdomar, nedstämdhet och mörker är väl någonstans synonymt med årets kallare årstider. Men likväl älskar jag hösten och längtar efter den varje år. Varför? Det känns som en nystart. Har så alltid gjort, kanske för att det alltid var något nytt på hösten när en var liten. Ny skola, nya klasskamrater eller en ny aktivitet som skulle in på schemat bland fotboll, handboll, dans och kör. Nu är jag 25 år, närmar mig 26 med stormsteg och livet ser så annorlunda ut mot vad det gjorde för bara några år sedan.

Vännerna är närmare, även om många fallit bort medan åren har passerat. Jag är gift. Jag bor i Stockholm vilket har varit en dröm sedan barnsben. Jag jobbar med något jag både trivs med och älskar. Vårt hem börjar sakta men säkert likna något som kan kallas just hem. Men för första gången på åratal är det inget speciellt som händer den här hösten. Livet ska börja, men gör det verkligen det? När börjar livet? Vissa säger att det är när en får barn, andra säger att det är efter att en fyllt femtio. Jag vet inte när livet börjar, men jag tror att om en hänger upp sig på den frågan så börjar det aldrig. Det är ju här och nu, det började för längesen. Även om det inte alltid känns så.

Min höst kommer innehålla fix och pill här hemma. Kaffe och te i mängder. Träning och hälsosam matlagning. Jobb och utveckling åt rätt håll. Skrivande och läsande. Mys, tända ljus och att våga planera och genomföra. Jag är alltid så duktig på att sätta mål, ha drömmar och ambitioner. Men någonstans har jag något inom mig som inte genomför, förmodligen en rädsla för att misslyckas. Det är ju så mycket enklare att aldrig prova än att faktiskt göra och gå bet. Men den här hösten, som inte innebär bröllopsplanering som den förra, ska gå åt till att våga. Att genomföra. Våga misslyckas, och göra om igen. Kanske misslyckas igen, men i alla fall försöka. Nära skjuter ingen hare, men om jag aldrig går ut i skogen så skulle jag inte ens ha en i sikte.

När hjärtat brister

friends

Då och då har jag svårt att hålla ihop det. Svårt att greppa att jag faktiskt valde att flytta ifrån de människor som förgyllt mitt liv så till det yttersta. Vänner som jag mot all förmodan lyckades skaffa mig efter den besvikelse som stavades gymnasiet. Ja, och min fantastiska Camilla också förstås, för hon har en så speciell plats i mitt hjärta som ingen någonsin kommer kunna ta ifrån henne eller mig. Men ibland brister det bara, hjärtat brister.

Ibland känns det som att alla går framåt, och jag står kvar, för att jag flyttade. Men jag står ju verkligen inte kvar, jag rör mig framåt hela tiden, det var därför jag valde att flytta. Kanske låter det töntigt, och är årets klyscha – men det var liksom ett karriärsdrag. Jag flyttade ju till och med utan Roberto, for crying out loud. Men herre vad jag skäms, lider och är avundsjuk när mina vänner har kul därhemma. När de sitter på uteserveringar tillsammans i det fina vädret. Och jag är här uppe med mer än halva lönen på bröllopskontot. Det är ju inte att jag inte har vänner här i Stockholm – jag älskar Stockholm något så innerligt och de vänner jag har här är guld värda, om inte mer – men det gör bara ont. Jag vill ju inte vara avundsjuk, men det hugger liksom i bröstet att jag inte är där. Att jag inte är med min familj vid alla födelsedagar, alla tillställningar. Att jag inte kan åka och ta en kaffe med mina fina tjejer närhelst jag vill.

Även om jag längtar något så ofantligt efter bröllopet (det är för övrigt exakt tre månader kvar idag), så längtar jag minst lika mycket efter att det ska vara över. Då har jag liksom en lön igen, en lön som gör att jag då och då kan åka ner och vara med. Så det slipper hugga sådär i hjärtat som det gör ibland. Jag hade ju så klart önskat att fler kunde komma hit och hälsa på mig, men jag är fullt förstående för det faktum att det inte är möjligt för alla precis som det inte är möjligt för mig att åka ner varannan helg. Hade jag kunnat hade jag gärna gjort det, även om jag så klart vill att alla mina vänner ska se mitt hem häruppe, ska komma och vilja komma hem till mig och se det liv vi skapat oss här. Det är ju inte menat att ge någon dåligt samvete för något, det är ju jag som valt att flytta ifrån er. Men fan, vad jag längtar tills vi kan hitta på mer… För jag blir så himla glad över att ha mina tjejer när jag öppnar Snapchat och ser vad de grejar med. Men samtidigt så gör det så ont i mitt hjärta att jag inte kan vara med, så ont att jag liksom bryter ihop och sätter på gråt-listan på Spotify. Men snart kan jag komma ner oftare. Snart, och då slipper jag längta så mycket så att det gör ont.

Mitt viktigaste armband

DSC_0595

Mitt viktigaste armband har äntligen anlänt. Det är ett vackert silverarmband med en enkel sten i. Varför är det då så viktigt? Jo, detta armband, som kommer från elena STOCKHOLM och heter Thunder Mini ALS välgörenhetsarmband (finns här), och är till förmån för ALS-forskning. ALS har under de senaste åren uppmärksammats mycket tack vare Ice Bucket Challenge som cirkulerade på sociala medier för en tid sedan, men givetvis är bidragen fortfarande otroligt viktiga för att forskningen ska ta sig framåt. Att uppmärksamma är självklart jättebra, men att bidra är också viktigt för att något faktiskt ska hända.

ALS, Amyotrofisk lateralskleros, är en sjukdom som angriper de motoriska nervcellerna, alltså de celler som styr musklernas rörelser, i ryggmärg och hjärna. Till en början skadar sjukdomen cellerna, men till slut så förstörs de helt och hållet. Den drabbade blir då utsatt för muskelförtvining och förlamning. Den drabbade är dock helt medveten under denna sjukdomsprocess, även om ALS aggressivt angriper celler i hjärnan och ryggmärgen så påverkas inte medvetandet. Än idag finns inget botemedel, men vi är många som hoppas på att ett sådant kommer komma. Och inte bara för ALS, utan också för relaterade sjukdomar.

ALS är en nervsjukdom, och likaså är MSA. 2008 gick min älskade lilla farmor bort i MSA, efter en relativt kort tids sjukdom. Förloppet är oftast kortare med MSA på grund av att denna sjukdom är mer aggressiv. Det ter sig som Parkinsons sjukdom till en början, men när en inte svarar på Parkinsonsmediciner så finns det inget mer att göra för patienten än att ge denne smärtstillande. Sedan ter sig sjukdomen väldigt mycket liknande ALS – musklerna förtvinar och till slut blir en förlamad. Men medvetandet är kvar, min farmor var lika klar som alltid i huvudet, men hade svårt att prata, äta och fick till slut matas. Min älskade farmor, som inte gjorde en fluga förnär, fick denna fruktansvärda sjukdom när jag var i tonåren, och det smärtar mig att jag aldrig riktigt fick förklara för henne vilken fantastisk människa hon var och hur mycket hon har betytt för mig. Det går inte att inte gråta när jag tänker på det, tänker på henne. Ingen människa förtjänar en sådan här sjukdom, varken ALS, MSA eller relaterat. Ingen.

DSC_0593

MSA är också en väldigt ovanlig sjukdom, en sjukdom som inte drabbar i närheten av lika många som ALS. Därför finns det i princip ingen forskning alls på MSA, men det vi vet är att den är relaterad till Parkinsons sjukdom. I dagsläget är det i princip omöjligt att skänka pengar till någon typ av MSA-forskning (det går däremot att skänka till forskning på Parkinsons sjukdom), men min tanke är att all forskning på dessa typer av nervsjukdomar och neurologiska nervsjukdomar är positiv. Därför vill jag uppmärksamma detta fina armband och fina initiativ taget av elena STOCKHOLM, där 50 kronor går till ALS-forskning genom Ulla-Carin Lindquist stiftelse för ALS-forskning. Ulla-Carin var en journalist vid Sveriges Radio och Sveriges Television, och hon syntes bland annat i rutan som nyhetsankare för Rapport under många år. Hon gick tyvärr bort i ALS 2004, och därefter skapades denna stiftelse.

elena STOCKHOLM har inte bara detta armband till förmån för forskningen, det finns i andra färger och är jättefina. En perfekt present till sig själv och andra då det också bidrar till något fint och viktigt. Det finns i roseguld med ofärgad sten, rökfärgad och grön, och jag tycker att alla fyra är jättefina.

Att ta farväl

DSC_7589

Idag ska jag göra något som jag drar mig för. Idag ska jag ta farväl av dig, ett sista farväl. Du finns med mig i tankarna och i mitt hjärta, men idag begravs du i Gustavsbergs kyrka. I din dödsannons fanns en så vacker dikt som jag bara måste få dela med mig av. Det känns som att det är du som sagt detta, som om det var något du lämnade efter dig. Det är önsketänkande från min sida, men jag tänker låtsas att du lämnade dessa rader efter dig.

Till alla kära jag har lämnat kvar,
Var inte ledsna, jag har det bra.
Minns mig med glädje, tala om mig ibland,
Röster hörs bra, från strand till strand.

Familjen önskar att det ska vara en ljus begravning, så för min del fick det bli svarta byxor och en rosa blus med volanger. Det är liksom lite för kallt för klänning och strumpbyxor idag, tycker jag. Jag hoppas att det ska duga, du hade säkert tyckt om det, tror jag. Jag går från jobbet vid lunch och ska då förbi blomsteraffären på Olof Palmes gata och köpa en blomma från mig och en från fina Camilla.
Tanken var att gå en promenad vid havet efteråt, men då det är så kallt får det bli en annan gång. Jag skulle så gärna vilja se den delen av stan, som Emma talade så varmt om.

Jag tycker inte om begravningar, men det gör väl ingen annan heller, antar jag. Det här är dock den första begravningen som jag har känt att jag verkligen vill gå på. För att hedra dig. För att stötta med min närvaro. För ett sista farväl i detta liv. 

Du sa att det var okej

Idag är det torsdag, och det har gått en vecka. En vecka av lite upp och ner, det har som sagt inte sjunkit in ännu, men det börjar verkligen göra det. Igår när jag åkte hem från Emelie så bytte jag vid Slussen. Slussen; där vi sågs, där vi skildes åt. Det är något laddat med det, Slussen är det jag förknippar absolut starkast med dig. Och jag åker förbi det varje dag, byter tunnelbana och går över golvet från röda till gröna.

Inatt drömde jag om dig, Emma. Och om lilla O. Jag vaknade med en klump i halsen och har haft tårar i ögonen hela morgonen. I drömmen tog jag det som du älskade allra mest ifrån dig. Men du sa att det var okej, att det förmodligen var bäst så. Jag kan inte undgå att tänka att det kanske betyder något. Jag har svårt att tro på saker som inte går att förklara, det blir för mycket för mig. Men någonstans finner jag ro i att du kanske försökte säga till mig att det är okej, allt det här. Det är okej att känna, att allting har en mening och att detta var din. Emelie och jag pratade om intuition igår, om magkänslor och om känslor en känner innan en råkar ut för något.

Förra torsdagen, innan beskedet kom så satt jag på jobbet på förmiddagen. Jag hade en molande känsla i kroppen, som har varit kvar sedan dess. Den tilltar och avtar, men den är där. Det var inte starkt, men det var ångest. Som när en ska upp och prata inför folk och är sådär nervös. Så känns det. Jag förstod inte varför, men tänkte att det kanske var eventet jag skulle springa iväg på på lunchen. Saken var att ångesten inte tilltog när jag tänkte på det här eventet, för min del brukar det ju bli värre när jag tänker på det som ska hända. Så jag gick runt med en känsla av att något, jag har ingen aning om vad, inte var som det skulle. Och sedan kom beskedet och chocken, ångesten och den här dimman. Det är som ett stort, mörkt skrik finns inom mig, och det är helt och hållet skapat av existentiell ångest. Varför finns vi, varför händer sådana här saker, vad hade hänt om jag gjorde si, vad hade hänt om jag gjorde så, vad är meningen med att jag finns, att vi finns, och om det inte finns någon mening, varför ska en behöva vara ledsen då? Men skriket kommer inte ut, det finns bara där inne och bygger upp sig, äter upp mig. Jag vet att jag som människa behöver mitt vemod. Det är min personlighet, att jag behöver dalar för att kunna känna av att jag är på toppar vid andra tillfällen. Jag är inte jämn, jag är upp och ned. Men om det inte finns någon mening med att jag lever, om det var svart innan jag föddes och blir svart när jag dör, varför kan jag inte bara få vara på topp hela tiden när jag väl lever? ”Sånt är livet” – men varför är livet sånt?

Jag säger inte att min ångest förra torsdagen var ett bevis på att jag känner saker bortom fysisk förmåga. Det kanske var eventet jag var orolig för. Men är det inte märkligt hur vissa av oss bara känner på oss att något är fel? Medan andra inte känner det, eller rentav låtsas som inget?

Tjejkvällen som inte blev av

Något jag har insett, de senaste åren, är att jag måste fortsätta vandra min väg, vad som än händer. Människor lämnar i förtid, det är livet även om det är fruktansvärt… ja, jag vill inte kalla det orättvist, för det är ju bara så. Det bara är… Jag skrev om detta förra året, då en vän till familjen lämnade oss i en tragisk olycka i Schweiz. Jag var förstörd, jag kunde inte förstå. Men han gick i förväg, som pappa sa. Vi ska alla den vägen vandra, det må låta jobbigt, men det är ju livets gång. Och vissa går i förväg på vandringen, vissa väljer en annan riktning. Jag är själv inte rädd för att gå i förväg, det jag är rädd för är att lämna alla mina nära och kära. Jag är rädd för deras smärta, rädd för att jag kanske kommer kunna se dem om det finns en himmel jag hamnar i. Se deras sorg, känna deras smärta, precis som jag känner andra människors smärta och sorg i livet här på jorden. Jag skapade mig därför en egen uppfattning om vad som händer när vi hamnar däruppe i det som vissa kallar himmelen; jag kan bara se de som gör vad jag hade velat. Och det jag hade velat om jag hade hamnat i himmelen är att jag inte skulle få sitta där och inte kunna göra något åt mina nära och käras sorg, så därför skulle jag inte se sorgen, bara glädjen och lyckan. Det är en harmonisk och underbar bild, jag vet. Men jag bestämde mig för att min uppfattning är att jag endast kan se de som inte är ledsna. Om det så bara är glimtar av ett skratt mellan tårarna som rinner, om det så bara är en liten antydan till ett leende.

För min vän, som gick i förväg nu, så hoppas jag att hon kan se mig. Jag är övertygad om att det sista hon ville var att åsamka sin omgivning smärta. Det fanns bara ingen annan väg för henne. Det är ofattbart. Jag sörjer, sörjer en vänskap som var djup under många år, allt vi talade om, de få gånger vi träffades. Vi var inte nära, men samtalen var i förtroende, vi hann under åren gå igenom det mesta och det var alltid ett djup i konversationen. Ni som ingått i den skara människor som bloggat samtidigt som jag vet med er vad jag menar när jag säger att vi har speciella band till varandra, även om vi aldrig träffats fysiskt. Vi pratar, vi blir vänner, vi bråkar. Precis som om vi vore klasskamrater eller grannar. Det är så enkelt att lära känna människor på ett djupare, mindre ytligt plan, när det bara är skrift och ibland telefon som kan binda oss samman. Då kan en på något sätt knyta an till varandra som en inte riktigt kan om en träffas i det verkliga livet först.

Jag minns första gången jag besökte Emmas blogg. Jag minns alla gånger därefter. Eller jag minns inte allt, men jag minns delar av det som skulle växa sig till en vänskap. En vänskap som i det verkliga livet blev kort. Vi hann bara träffas två gånger. Men på nätet varade vänskapen i många år. Jag minns när hon fyllde 18 år. Hon hade köpt en topp från H&M med volanger. I rosa tror jag, hon gillade rosa. Jag hade köpt en likadan men i svart, och sa att den inte passade mig, min överkropp var för lång, så den blev som ett linne snarare än en klänning. För henne blev det en klänning. Jag var lite avundsjuk faktiskt, det var en så himla fin topp. Jag lämnade tillbaka min, men hon hade den när hon gick ut på sin 18-årsdag. De var någonstans på Söder här i Stockholm, minns jag. Jag minns att hon hade en garderob för sommarkläder, och en för vinterkläder, så mycket fina saker. Jag minns när vi var på Vapiano i Gamla Stan och åt middag. Hur det var lite trevande i början, jag var nervös som jag är varje gång jag ska träffa en bloggkompis. Det har blivit många genom åren. För er som inte bloggar men som kanske läser ändå, det är ett band en får. En har så mycket gemensamt genom bloggarna. Men vårt samtal kom igång, och det var trevligt. Hon åt Bolognese, jag åt Crema de Funghi. Vi promenerade sedan från Gamla Stan och in till Sergels Torg. Sedan tillbaka till Slussen där hon hoppade på en buss och jag på tunnelbanan. Vi hann aldrig bli nära vänner, och ikväll skulle du haft tjejkväll. Jag hade sagt nej, vi skulle ha gäster, men nu blev det inte så, så jag hade ju kunnat komma. Jag såg att någon hade skrivit till dig att hon var arg på dig. Arg för att du inte sa något. Jag förstår att du inte sa något till mig, men jag önskar att du hade sagt att du bara behövde någon att luta dig mot. Jag önskar att jag hade förstått hur allvarligt det var. Jag hoppas att jag hade valt att ta din utsträckta hand, om du hade sträckt ut den till mig. Jag önskar att du hade väntat till nu ikväll, kanske hade jag suttit med en massa andra tjejer i din lägenhet i Gustavsberg just nu, druckit vin och skrattat.

Häromdagen såg jag och Roberto filmen Insidan Ut. Förmodligen en av de bästa filmer jag har sett, i alla kategorier. Jag grät och grät och grät. Kunde inte undgå att tänka att Emma kanske aldrig fick se denna fantastiska film. Att en tecknad film kan ge så mycket insikt. Insikt i att det är okej att vara ledsen, vemodet behövs också, för att känna glädje. Och det är okej att vara glad i sorgen. Det är okej att ha kul, ingen ska ha dåligt samvete för att livet går vidare, även om hon saknas av många och att det är tungt att veta att en så ung människa valde detta öde. Kanske ser hon alla våra tårar från där hon är, men hon kanske har så mycket harmoni att hon inte ser det så. Att hon förstår att det är tårar som grundar sig i kärlek. Men jag tror inte att hon hade velat att vi skulle gå i förväg, vi också. Jag kommer träffa henne igen, kanske kommer vi sitta och dricka Bellinis på ett moln någon gång. Men det finns förmodligen ingen som vill att ens nära och kära ska må dåligt. Det är liksom inte därför de går, de går för att… för att det går. Vi är så många som inte ville att det skulle bli såhär, Emma, vi önskar att du hade väntat till ikväll, när dina vänner skulle komma hem och mysa med dig. Ge dig styrka, ge dig kärlek. Jag ser din wall på Facebook, där så många har skrivit. Jag hoppas att du kan höra dem. Se allt de fina de skrivit till dig.

Det är helt ofattbart, jag kan verkligen inte förstå att det här har hänt. Det har liksom inte riktigt sjunkit in ännu. Att det aldrig kommer bli fler gånger, i alla fall inte här och nu. Men jag hoppas att vi kommer sitta på varsitt moln, någon gång i framtiden, och sippa på Bellinis. Jag hoppas att du kommer le, att du kommer vara rofylld när jag träffar dig nästa gång.