¡Viva Cuba!

HOLA, MUCHACHOS! Söndag och jag är glad som en lärka. Igår avslöjade vi nämligen för Roberto vad hans födelsedagspresent är för något (han fyller på lördag nästa vecka!). Om jag hänvisar er till rubriken, kan ni då gissa, tror ni? VI SKA TILL KUBA, WOOP WOOP! 24 oktober åker vi tillsammans med Francisco & Valentina (eller ”Fralle” som vi myntade igår) till Havanna för att umgås, dansa, gå på romprovningar och upptäcka en av världens – förmodligen – coolaste städer. Jag är så glad, det är såååå kul, och jag är så stolt att jag lyckats hålla mig från att säga något!

Och inte nog med att vi alltså ambushade Roberto i Vasaparken igår med Cuba Libres och en cigarr som vi köpt på Mellgrens –  så var vi också ett stort gäng som överraskade fina Ana som fyller 30 år imorgon. Så direkt efter drinkarna med Valle & Sisco åkte vi till nästa överraskningsfest, vilket var så roligt! Älskar överraskningar! Och självfallet är vi så glada för den stundande resan, lär skriva mer om det när tillfälle ges. Alltså, så underbart! Och så himla fräckt tycker jag, tacksamt att få uppleva Kuba innan det öppnas upp helt och hållet. Jag förstår att det lär bli en total krock men det välkomnar jag med öppna armar. Och dessutom åker jag med några av mina närmsta människor. Det kan inte bli bättre! 

Om någon av er varit i Kuba får ni gärna ge tips om vad en borde göra. Vi är inte ute efter sol & bad utan kultur & upplevelser! 

Perfektionståget utan slut

_________________
 

“There’s no need to be perfect to inspire others.
Let people get inspired of how you handle your imperfections.”

– Robert Tew
 

_________________
 

Jag måste först och främst få tacka för den enormt fina responsen jag fick på mitt inlägg ”Vi väntade för länge”. Det delades på Facebook av vänner och vänners vänner vilket gjorde mig så tacksam. Jag tyckte själv att inlägget inte var… perfekt. Det är ändå sjukt att jag sitter och skriver ett inlägg om perfektion och hur det inte existerar, hur en inte kan vänta med att göra saker för att en vill nå perfektion. Och sedan är jag osäker på om jag ska publicera det för att det inte känns perfekt? Det är så rysligt paradoxalt. Men är inte livet en enda stor paradox egentligen?

Jo, det är det. Livet är ja och nej. Upp och ner. Fram och tillbaka. Stort och litet. Hårt och mjukt. Ni inser säkert att jag kan hålla på och skriva antonymer i all oändlighet. För nästan alla motsatser stämmer in. Vem lever ett perfekt liv utan motsatser? Hur vet en att livet är bra om det aldrig får vara dåligt? Hur tar en sig upp om en aldrig har hasat ner? Det är ju helt okej. Det är ju inga problem att vara ledsen ibland, även om det gör ont så handlar det ju bara om livet.

Ångest har varit en del av mitt liv i många år nu. Den finns där, den har blivit en del av mig, men jag har någonstans lärt mig att hantera den. Hittat mina verktyg, stoppat dem i min verktygslåda så att jag alltid vet var jag har dem, så att jag kan plocka fram dem varje gång jag känner en molande känsla i magen. Det är alltid så det uppstår för mig; det känns som att jag är 14 år gammal och sitter i ett klassrum och väntar på min tur för att redovisa framför hela klassen. En vet att en är förberedd men ändå gör magen sådär ont. Idag kan jag inte hålla isär nervositet, ångest, spänning, oro och fjärilar i magen. Allt känns likadant och allt är förknippat med det som kommer sedan. Sammanbrotten. Hyperventilationen. Trycket över bröstet. Men. Det. Är. Okej. Jag är okej.

För några år sedan var det ett sånt förbannat tjat om superwomen. Superkvinnor. Supertjejer. Bloggare och kändisar tog täten, de ledde mig in i perfektionstänket. Medvetet och omedvetet, jag klandrar dem inte för jag slukade allt med hull och hår. Jag klarar allt. De klarar allt, så därför klarar jag allt. Jag behöver aldrig vila, jag kan springa 17 varv till runt jorden om jag bara vill. Jag såg – precis som en oftast gör – bara framsidorna som presenterades för mig genom de skärmar jag hade tillgång till. Inga baksidor. Bara att-göra-listor som prickades av i rasande fart. Perfekta hem och garderober. Talang för precis allting. Perfekta par. Perfekta resor, middagar, utgångar, bilder och blogginlägg. Bara framgång, inga nederlag. Och pengar. Som sparades, spenderades och tjänades. För det är vad vi visar upp. Eller vad vi brukade visa upp. Varför skulle vi någonsin visa upp en baksida? Vem vill läsa om en baksida? Jo, många. För det är det som gör mig och alla de där andra tjejerna och killarna som skriver och delar med sig på sociala medier till människor. Och tappar jag er, ni som kikar in här, för att jag blir mänsklig och har ångest så får det vara så. För jag vill aldrig att jag ska bidra till att ni ska känna så som jag har gjort med den ständiga hetsen i att allt ska vara perfekt. Och nu hörni, nu tänker jag återgå till vårt mögliga vin.

Det hade ju vart så enkelt för mig att i det inlägget jag skrev efter den där vinmiddagen göra följande; lägga upp bilder på flaskorna vi köpt, låtsas att jag själv smakat och älskat det, låtsas att det var bra och att vi drack det. Kolla på oss, vi är kulturella, medvetna, dricker ekologiskt vintagevin utan särskild anledning. Importerat direkt från Italien, från en vingård som vi besökte på vår bröllopsresa. Hade någon annan skrivit det där hade det adderats ännu mer perfektion till kontot jag byggt upp kring hur den människan är och hur hen lever sitt liv. Men nej, för jag har säkerligen varit där – i min låtsasvärld – men inte längre. Visst, jag kanske postar en bild i ett inlägg som jag inte fotat den dagen – det händer. Men varför ska en ljuga? Och med det sagt så vill jag inte anklaga alla andra för att ljuga. Men ni ville ju uppenbarligen läsa mina reflektioner kring det mögliga vinet. Aldrig någonsin hade jag fått samma respons om vinet inte hade varit ruttet. Eller om jag hade låtsats att det inte var gammalt. Eller hur? Många mår bra av att någon gång få höra att någons liv – som en byggt upp en perfekta aura kring – inte är perfekt. Sedan om det är bra eller dåligt, det vet inte jag. Jag sitter inte på en massa svar om livet. Men jag inser bara att om jag letar efter perfektion i allt jag gör, i allt jag tar mig för, så missar jag istället de där tillfällena som verkligen har guldkant. Och jag behöver inte hävda och lyfta allt i min blogg. Mitt liv behöver inget lyft. Jag behöver inte femhundra adjektiv och adverb för att beskriva en bra upplevelse. Det räcker med två, om ens det. Varje dag måste inte vara en perfekt dag i min blogg. Jag måste inte stå mig här hela tiden.

För mitt liv är upp och ner. Det är rent och smutsigt. Mörkt och ljust. Rikt och fattigt. Och jag kommer aldrig någonsin komma ifrån mina motsatser. Jag vill inte komma ifrån dem. Vad hade mitt liv varit utan mögligt vin? En ständig resa mot en perfektion som inte ens finns. Det är för abstrakt och hela tiden förändras målet för att perfektion inte existerar. Då gör heller inte målgången det. Den är omöjlig. Och samtidigt som jag reser så snurrar jorden vidare, och jag missar allt det som sker. Det är som en konsert som jag väljer att Snapchatta istället för att uppleva. En middag som ska fotograferas istället för att avnjutas. Så jag sitter där och fotar alla möjliga vinklar och när jag väl ska äta så är det kallt. Och inte alls lika smakrikt, gott och pikant. Jag missade det. Jag vill inte missa det, jag vill inte missa livet. Så den där resan mot perfektion, den har jag avbrutit och jag vill aldrig mer sätta mig på det tåget igen. Istället flyger jag ett plan som har destination personlig utveckling, och det i min egen takt. Jag åker en buss där det är helt okej att vara ledsen på vissa hållplatser. Jag tar en båt som inte har en ändhållplats för att jag vill, inte för att jag lever i en illusion om att det finns ett slut på resan. Men jag undviker perfektionståget så mycket jag bara kan. Jag vill inte sitta där och bara åka, åka, åka. För längst fram på rälsen jobbar byggarbetare för fullt med att förlänga spåret hela tiden. Det tar aldrig slut. Om inte jag väljer att gå av, det vill säga – då tar det slut. Men att sitta på det tåget och vänta på en slutstation, då kan en sitta där resten av sitt liv.

Avo Shower för Guaca Mama

Jag förstår att rubriken på det här inlägget är totalt intetsägande för de flesta. Men för att göra en lång historia kort så planterade jag en avokadokärna för kanske 2 månader sedan. Eller mindre kanske? Hur som helst så upptäckte jag i onsdags att den börjat växa! Jag har bara vattnat, vattnat och vattnat men inte ens kollat om något börjat sticka upp. Men nu är det liksom små miniskott i toppen och den mäter nästan 10cm över jorden. Och jag gjorde allt detta helt själv!

Så, jag blev förstås exalterad. Jag lyckades, jag trodde inte jag hade det i mig (okej, det kanske är superlätt, men jag är glad i alla fall!) att kunna driva upp en växt… Såg framför mig hur misslyckandet skulle vara ett faktum. Men icke! Så jag tog till Snapchat för att visa hela världen att jag minsann gjort succé i växthusbranschen. Jag bad alla kalla mig Guaca Mama from now on och tokade runt med min lilla zinkkruka. Stoppade om min avokado, klappade den – ja, var en riktigt tönt, helt enkelt.

Så igår, när jag kommer hem från jobbet (efter att ha varit och framkallat bilder från bröllopet) så ser jag hur det fladdrar till på innergården när jag passerar och vad händer? Jo, Camilla & Valentina hoppar fram och överraskar mig. De har ordnat en Avo Shower… Alltså, en baby shower fast för mig och min bebisavokado. De blev lite inspirerade av Fannys baby shower, helt enkelt. Jag dog lite, hamnade nästan i chock. Är inte det här det roligaste som har hänt mig? Jag fick en dammsugare (det är ju samma färger) med ljus i, ett glas Prosecco i pappmugg, ballonger, presenter och handskrivet ”kort”. Hur kul? Jag har verkligen tossiga kompisar. Jag hade kunnat köpa att jag själv hade gjort något liknande, men det här var verkligen en överraskning för mig. Spontant och härligt! Haha, jag skrattar fortfarande åt det. Så fint gjort av dem.  

Vi väntade för länge

Efter 26 år på jorden kan en nog säga att en i alla fall besitter en och annan liten erfarenhet. Förvisso är jag inte fullärd men det kommer jag aldrig att bli. Jag och Emelie pratade om det – det är när en slutar söka efter förbättring som en slutar utvecklas. Jag vill aldrig sluta utvecklas, jag vill vara den personen som vågar och gör det jag vill. Jag tänker aldrig låta normer eller samhällsstrukturer komma i min väg. Om jag vill plugga när jag är 60 så ska jag ge mig den på att göra det också.

Så har det förstås inte alltid varit. Jag har varit en människa som tyckt att saker och ting ska komma i en viss ordning. Så att det blir rätt. Så att förutsättningarna är de absolut bästa. Men vilka förutsättningar då? Så fort jag haft allt det jag behövt för en sak, så blir kravlistan på vilka förutsättningar jag kräver så mycket längre. Varför kan jag inte bara nöja mig med att leva livet här och nu, och göra mitt bästa utifrån de förutsättningar jag redan har istället? Livet lär bli så mycket enklare då, om en slutar oroa sig för vad en borde ha, vad en borde göra, vem en borde vara. Och bara vara sig själv.

För det finns ingen perfekt tid, inga perfekta förutsättningar. Vi tror hela tiden att vår tid kommer. Sen. I framtiden. Inte nu, för just nu är inte allt som det ska vara för att en ska kunna göra si och så. Men tiden är ju här och nu, hela tiden. Vi lever varje dag, så varför vänta med det en vill? Varje dag som vi skjuter upp drömmar och mål med ursäkten att tiden inte är inne, varje sådan dag är en dag som passerat. Som en aldrig kan få tillbaka. Det blir som att varje dag är ett steg längre bort från det vi vill. Det är inte ett steg närmare det som känns rätt, ju mer vi väntar desto längre bort hamnar vi. Vi väntar och väntar och väntar. Väntar på att förutsättningarna ska komma som ett brev på posten. Tror att vid nästa tillfälle vi uppnår ett villkor som krävs för att vi ska förverkliga oss själva så kommer det att räcka. Då är en fulländad, fullärd och alla kvalifikationer för att nå sina drömmar finns och det är bara att köra på. Men vad händer om en väntar tills det är för sent?

_________________
 

 

På vår bröllopsresa köpte Roberto två vintageflaskor Amaronevin. Han var inställd på att det var för mycket pengar, men jag tyckte att nu är vi här, du kanske aldrig får chansen igen – köp ditt vin nu! Jag hoppas att vi kommer komma tillbaka, men en vet aldrig vad som händer så varför stå över? Jag dricker inte ens rödvin, men jag vet hur mycket han älskar ett glas Amarone så att pusha honom kändes självklart. Vi funderade på när det hade varit en bra tid eller ett bra tillfälle att öppna dem. Vi sa att kanske skulle det vara en god idé för Roberto att fira om jag blev gravid, för han vill ju så gärna ha barn. Eller när vi fått vårt första barn? Det tyckte han lät bra. Månaderna gick och någon graviditet var det förstås inte tal om. Jag fick nytt jobb, vi skulle flytta till vår gamla hemstad och ”tiden var inte rätt”. Varken för barn eller för att öppna vinet. Vi sköt upp det.

När vi väl flyttat in insåg Roberto att vinet började sjunga på sista versen. Vi hade väntat på det perfekta tillfället (eller ja, inte jag, men jag njuter ju av att han är glad) men istället för att förutsättningarna hade förbättrats så hade de snarare försämrats. Vi hade inte förvarat flaskorna som en ska; i rätt temperatur och liggandes. Vi fick istället lite panik, jag för att Roberto inte skulle få uppleva det han ju längtat efter och sparat tills tiden var inne. Rätt tillfälle. Så vi bestämde oss för att bjuda över vänner på middag och korka upp. En helt vanlig fredag. Och när vi väl gjorde det var båda flaskorna dåliga, de hade i princip möglat. Den perfekta stunden hade passerat för längesen, medan vi suttit mitt framför den och väntat på en ännu bättre tid. För ett perfekt tillfälle att dricka ett vintagevin måste inte vara under den största händelsen i livet, eller för att fira den största lyckan. Varför var vi inte inställda på att under vår livstid skulle fler vintageviner införskaffas och drickas? Nu var det som om allt vin hade försvunnit från jordens yta, och dessa flaskor var de enda som var kvar. Därför fick vi inte ”slösa” dem på fel tillfälle. Istället blev det inget tillfälle över huvud taget…

 

_________________
 

Vinet representerar bara min poäng. Jag menar förstås inte att perfekt timing handlar om att öppna en vinflaska i rätt tid. Men vi sparade korkarna och har dem framme för att alltid påminna oss om att en inte ska vänta på det perfekta tillfället. Utan bara göra! Bara vara! Göra det som känns rätt. Och om det inte känns rätt för att tiden inte känns rätt… Då kommer den aldrig kännas rätt för en kommer alltid söka efter mer perfektion. Och perfektion är väldigt svårt att uppnå, för den strävan representerar egentligen bara någon typ av fyllnad av ett vakuum. En tomhet. Eller en rädsla för att gräset är grönare på andra sidan staketet. En kommer alltid hitta en ursäkt. En ursäkt att inte flytta, att byta jobb, att skaffa barn, att göra slut eller förklara sin kärlek till de en älskar. När en känner kärleken – säg det! När det känns fel att fortsätta tillsammans – gör slut. Om något är menat så hittar en tillbaka. Men vissa saker är tidsbegränsade. Vissa saker kan en inte bara vänta på. Det går liksom inte – för då står en där med en möglig flaska vin till slut. Perfekt timing finns inte, det existerar inte i min värld. Älska det du gör, vänta inte tills imorgon med att förverkliga dina drömmar. Kalla dem för planer och sträva mot dem varje dag. Sluta tänka att du ska göra allt imorgon, när du lika gärna kan göra det idag. Du kommer förmodligen bara ångra det du aldrig gjorde.

Fannys Baby Shower

Fannys Baby ShowerFannys Baby Shower

Jag älskar överraskningar, och Fannys baby shower var onekligen en ordentlig överraskning! Roberto brukar driva lite med mig och säga att jag inte klarar av att hålla sådana hemligheter och det är förvisso sant i många lägen. Men när det väl gäller så håller jag mig så att överraskningen blir ett faktum. Vi hade alltså börjat prata om Fannys baby shower i slutet av maj. Eller blivit inbjudna till den, som sagt var det verkligen Gabi, Yulia, Mi och Jennifer som ordnat och fixat allt. Jag visste direkt att jag ville åka upp till Stockholm och vara med.  Vad glad jag är att jag gjorde det! Inte nog med denna fina händelse så hade jag också en panghelg med Emelie som sagt, och det här är nog en av mina bästa weekends away from home, tror jag bestämt.

Fannys Baby Shower
Kolla, det var verkligen så vackert pyntat och så mycket små detaljer – vilket jag förstås älskar. Kolla bara på bild nummer fyra; ser ni de minismå nappflaskorna och napparna? Och små paljetter som det stod ”Baby” på – så fint!

Vi samlades hemma hos Mi vid klockan 14.00 i söndags och då hade Yulia, Mi, Jennifer och Gabriela ordnat så himla mycket. Vi hjälpte till med lite småpyssel som att hänga upp ballonger. En annan tjej hade också bakat så fantastiskt fina cupcakes och cake pops; de var otroligt goda. De hade ställt upp ett superfint presentbord och där stod även blöjtårtan som var beställd från oss alla. Jag tror att det var den här varianten de hade ordnat.

Strax innan fyra – efter en massa väntan och nervositet – kom Fanny (äntligen) och vi alla överraskade henne och om hon blev överraskad. Showern hade maskerats med en ”försenad midsommarfest” och flera av Fannys bästa vänner hade låtsas ”hoppa av” eventet så Fanny var nästan lite arg när hon kom. Men det byttes snabbt mot ett väldigt glatt humör.

Fannys Baby Shower
Fannys Baby ShowerAlltså kolla på henne, är hon inte helt magiskt vacker? Jag dog lite, Fanny är förmodligen den vackraste, gravida kvinnan jag har sett. 

Efter lite mingel med cupcakes, chokladdoppade jordgubbar och alkoholfritt (så klart, allt var förstås alkoholfritt) så satte vi oss till bords och åt den jättegoda maten som jag tror hade lite italienskt tema. Mums! Hann catcha upp lite grann med Fanny, men vi var 13 stycken tjejer som förstås alla ville prata med vår lilla mom to be. Så jag känner att jag behöver komma upp vid ett senare tillfälle (kanske när mini har fötts), bara sitta ner och prata om allt som hänt sedan vi skildes åt i december.

Fannys Baby Shower Fannys Baby ShowerGod mat, gott sällskap och typ världens sötaste dukning! Det var onekligen väldigt fotovänligt. 

Efter maten var det presentöppning. Hon fick så otroligt mycket fina saker, vill jag lova. Både till sig själv och till bebisen. Jag var så himla glad att Fannys mamma var där också – då hon ju förstås har lite erfarenhet av hur det är och vad en kan tänkas behöva. Fanny och mini fick massor av användbara och vackra gåvor, jag var så glad för hennes skull. Jag hade köpt en jättesöt liten badcape med rosett från Elodie Details, men dessvärre fanns samma cape i ett annat paket också. Så ja, jag hoppas Fanny hittar något annat!


Och när paketöppningen (vilket jag ju alltid tycker är höjdpunkten i sådana sammanhang; älskar att se folk öppna paket) var färdig var det dags för kaffe, tårta och fika. Jag drack en kopp kaffe och smakade på de underbara cake popsen (jag måste prova att göra sådana!) innan det var dags att springa till tåget och åka hem till Göteborg.


En av presenterna var detta hänge med graveringen ”OWBABY” då Fanny är delägare i märket OW Intimates. Så himla roligt tycker jag då märket uttalas ”Oh” så det blir som ”Oh, Baby!”

Boken från Bookbinders Design (samma som där vi beställde både bröllopsboxen och gästboken) som vi alla hade skrivit en hälsning till Fanny i tillsammans med en bild på respektive gäst + Fanny. Så himla fin idé och så uppskattat. 

_________________
 

Jag är så otroligt tacksam för denna dag, och för denna helg i sin helhet. Jag har haft det fantastiskt. Och som ni säker har märkt så blir det det ingen ”Veckans planer” den här veckan, för jag har bara två små planer och det är morfars åttioårskalas på fredag och middag med pappa + sambo på lördag kväll. I övrigt ska jag inte göra något alls. Så, så är det med det, förstår ni!

En dag i stan

Så, jag trodde att jag hade lagt över alla bilder från baby showern på min digitala hårddisk men icke sa nicke. Så ni får vänta lite till på alla vackra bilder från den rosa tillställningen. Igår var jag dessutom helt slut när jag kom hem så det slutade med att vi tog in täcket och hotellkuddarna i soffan, beställde Foodora och kollade på Gåsmamman hela kvällen.

Men, vidare till min helg i huvudstaden och Emelies och mina bravader. När jag kom upp på fredagen möttes vi på TC och åkte hem till henne. Vi gjorde hemmagjord, vegetarisk pizza och drack bubbel. Sedan gjorde vi oss i ordning och åkte in mot stan där vi började med ett glas Cava på East. Sedan gick vi vidare till Soap Bar, dansade till både Wannabe och Levels, drack lite champagne och hade det roligt! Vi avslutade på Spy Bar där vi rentav fuldansade på deras electro/techno-golv på nedervåningen. Eller vad det nu var för musik, jag minns bara att det var mycket bas, och har typ noll koll på vad det kallas.  Gud, jag hade så himla roligt! Jag skrattade så att jag höll på att falla ihop vid flera tillfällen.

Alltså, bästa thaien jag ätit tror jag. Tha House Wok heter stället, finns bland annat på Hornsgatan!

På lördagen sov vi till sent på dagen, och åkte in till stan vid halv tretiden ungefär. Gick på second hand, åt mumsig thai (alltså, såå god!), fikade på Crêperie Rustique och åkte sedan in till Drottninggatan för att kolla in Zaras rea. Jag är inte bra på reor, hörni. Det är inte roligt, och just Zaras reor tål jag verkligen inte. Så mycket folk, så varmt, så mycket skit (rent ut sagt) och oordning. Dock var jag imponerad över den ordningen som rådde på Drottninggatan men här i Göteborg är det ju bara kaos, kaos och åter kaos. Jag hittade ingenting, men Emelie fick med sig ett par supersnygga jeans hem.

En cappuccino på Crêperie Rustique. Är lite ledsen att jag var för mätt för deras crepes, men en annan gång!

Sist men inte minst åkte vi till Hemmakväll i mina gamla hoods vid Liljeholmen, köpte godis och avslutade kvällen med en halvkass komedi. Jag la mig vid midnatt och somnade som ett litet barn. En perfekt helg, jag har skrattat så att jag kiknat, haft både djupa och lättsamma samtal och bara varit. Det är lite skönt att en bott däruppe så slipper en all sightseeing som annars kan kännas som ett måste vid besök i en stor stad. Nej istället var det som vilken helg som helst när jag bodde däruppe. Underbart!

Stockholm + Baby Shower


Hej hjärtan! Jag är så fylld av glädje och lycka efter den helg som nu passerat. Jag har inte kunnat lägga ut något här på grund av att vi hade en överrasknings-shower för Fanny idag, men jag har varit i Stockholm sedan i fredags. Jag har haft en energipåfyllande helg med Emelie som har innefattat utgång, lunch på stan, lite shopping, filmmys och en kort promenad.

Sedan idag så hade vi (eller ja, mest Jennifer, Mi, Yulia & Gabriela) ordnat en baby shower för Fanny ute på Lidingö. Vilken dag det blev! Och vilken överraskning. Jag var nära tårar flertalet gånger vill jag lova. Jag tog massor av foton så jag tänkte berätta mer om showern nu i veckan, och likaså lite om vad Emelie och jag har hittat på. Jag har haft så oerhört roligt den här helgen, är så glad att jag kom upp. Det får jag göra oftare, saknar mina fina vänner häruppe! 💗

Allt jag behöver har jag

Planen. Min plan. Det har gått en vecka sedan jag skrev mitt semiglada inlägg om var min väg i livet rör sig. Om identifikationen utav det viktiga i mitt liv. Vårt gemensamma liv. Då Roberto varit bortest och sedan i måndags även haft feber så har jag väl kanske inte hunnit förankra allt med honom. Å andra sidan är vi två individer i vår relation, och min väg måste inte tvunget vara hans. Vi kan ha individuella prioriteringar – och gemensamma också. Det är helt okej, så länge en kommunicerar och det inte är planer, vägar och prioriteringar som påverkar relationen negativt. Det är i alla fall min ståndpunkt, det är helt okej att vara en individ i en relation också.

Men, vad har jag kommit fram till hittills? Well, den stora insikten handlar om att äga och att ha. Att jag har det jag behöver för ett lyckligt liv. Saker är investeringar för en kortsiktig lycka, medan det jag är ute efter är en mer ihållande känsla av tacksamhet och glädje. Nya möbler, nya saker och en större garderob kommer inte att ge mig det. Jag vet vad jag behöver för att må bra i längden. Jag behöver känslan av frihet, vinden i håret och total avslappning. Jag behöver upptäcka, sätta upp mål och jobba mot dem. Och allt detta vill jag ha och göra i sällskap av de jag tycker om.

Jag minns när jag och Roberto verkligen var i början av vårt förhållande. Jag var nyss hemkommen från London där jag hade jobbat som au pair och levt en allt annat än hälsosam livsstil. Mycket fest, blåögdhet och dumhet. Jag brukar säga att London är bland det bästa jag har gjort, men också det absolut värsta. Ändå saknar jag det ibland, för som jag skrev för ett litet tag sedan så saknar jag den där känslan av frihet. Men det som i alla fall hände när jag och Roberto bestämde oss för att det skulle vara vi var att han blev osäker på om våra liv verkligen kunde mötas och flätas samman till ett gemensamt liv. Jag hade ju aldrig varit på en festresa med mina tjejkompisar. Jag hade ju aldrig förlorat mig själv i total ovisshet. Jag hade ju aldrig levt singellivet till att gränsen för min ensamhet var nådd. Saken var väl bara att jag inte hade några tjejkompisar att resa med, ovissheten skrämmer mig och att leva som singel eller i en relation är inget jag har valt. Det har valt mig. Och det är jag evigt tacksam för.

Det jag sa till Roberto var att jag inte har något behov om att leva ett ovisst liv, spontanitet fungerar inom vissa ramar för mig. Det är så min personlighet är och jag är tillfreds med det. Och resa – det som jag hyser en så ofantligt stor kärlek till – vill jag göra med honom vid min sida. Jag har aldrig varit någon som tyckt om att festa sådär sjusärdeles mycket och det är väl inget jag har planer på att tvinga mig själv till heller. Alla har olika prioriteringar i livet och jag respekterar de som tycker om att festa och gärna åker på sådana resor till Magaluf, Ayia Napa och Ibiza. Om det gör dem lyckliga så önskar jag dem inget annat. Jag åker hemskt gärna till de ställena i sällskap av mina vänner och Roberto, eller min familj – men festresor…? Det är inte jag, och det kan te sig onormalt, jag vet inte. Men jag har aldrig känt ett sug efter det, aldrig blivit avundsjuk på de som åkt, aldrig känt att det har saknats i mitt liv. Det kanske har att göra med min högkänslighet? Att fest inte funkar för mig i den utsträckningen.

Så, det var vad jag sa till Roberto. Att jag inte har behovet av at få leka av mig mer, jag var naiv och dum när jag bodde i London. Jag var fri men så oerhört ensam. De 8 månaderna räckte för mig. Nu delar jag hellre allt det han var rädd att jag ville göra på egen hand med honom, familjen och vännerna. Mina relationer är djupare nu än vad de tidigare varit. Och jag älskar det, för det är vad jag själv önskar. Jag kanske inte har en uppsjö av vänner runtomkring mig, men jag känner att jag har de bästa. För mig. De bästa vännerna och den bästa familjen. Och den bästa mannen. De bryr sig om mig, och det är dem jag önskar dela mitt liv med.

Jag vill resa. Trots att jag reser hela tiden. Jag menar inte att jag reser till olika länder och städer hela tiden. Men jag reser inombords. Min personlighet reser, mina tankar reser, min utveckling reser. Min relation till Roberto reser. Jag försöker styra det lite grann, men litar på min autopilot i den mån jag klarar av det. Sedan Roberto frågade mig om allt det där, som för mig har i princip noll prioritet, så har jag åkt 13 varv runt jorden och tillbaka med mig själv. Inombords. Det har varit en resa full av obehaglig turbulens, med allt positivt och allt negativt jag själv kunnat föreställa mig. Och den resan gör jag varje dag, jag reser och reser och reser. Tåg, buss, flyg och bil.

Det är nu jag vill resa till platser jag aldrig varit på förr. Fysiska platser. För jag tror att min inre resa kan nå nya höjder om jag får göra det. Och det är det som är min plan. Att resa för att min inre resa ska ta nya vändningar, utvecklas mer och finna den där fullkomligheten som en bara kan känna och få när en är totalt lycklig. Och det vill jag göra med Roberto. Och vänner. Och familj. För alla mina andra behov känns tillgodosedda. Allt jag behöver har jag.

Sommarställe i Barrevik

Jag är en vecka närmare min semester i slutet av juli. Medan jag räknar ner så jag tänkte visa er några snapshots från min helg på Orust, där jag kan tänka mig att en del av min semester kommer att spenderas. Som jag skrev i lördags så har alltså min mamma och hennes man köpt ett hus därute och det känns ofattbart bra att ha ett sommarställe nära till hands. Det öppnar upp för spontanitet, helt enkelt. Stället där huset ligger heter Barrevik och ligger några hundra meter från Edshultshall, även kallat Halla (uttalas ”haaala”).  Så, i det här inlägget ska ni få veta lite mer om min familjs nya sommarställe!

Som jag skrev så korkade vi upp en flaska bubbel vid ankomsten i fredags, mamma och jag. Mysigt! Till höger ser ni bastun ute vid Jensholmen i Edshultshall. Där blir mamma och Michael medlemmar i höst vilket innebär att vi då kan boka tider för bastubad. Jag är ingen bastare direkt, för det första tycker jag det är obehagligt och för det andra så undviker jag det i och med min fransförlängning. Men det kanske det får bli ändring på nu? 

Närmast oss i Barrevik finns en liten strand och en småbåtshamn med sjöbodar som är idealisk för krabbfiske. Där ligger också vår båtplats, nu saknas bara den lilla detaljen som stavas båt. Om en däremot cyklar eller går ett par minuter till så kommer en till Halla och kan gå ut till Jensholmen som inhyser flera fina badställen, bland annat vid bastun. Jag la mig där i lördags och läste min bok i solskenet. Som jag skrev brände jag mig tyvärr en del, det blir ju lätt så när västanvinden ligger på. Men utsikten är lika vacker för det, här visar sig Västkusten från en av sina bästa sidor.

Och vad gäller själva huset så är det ett tvåvåningshus med tillhörande gäststuga. Sammanlagt finns 12 bäddar, och hittills har många gäster redan varit uppe. Mamma och Michael hade tur då det varit ett året-runt-boende vilket innebär att alla vardagliga faciliteter finns i huset så som diskmaskin, tvättmaskin, två toaletter och duschar samt fullt utrustat kök. I gäststugan finns både toalett och dusch. Så allt detta sammantaget blir förstås väldigt tacksamt när en är där, tycker jag. Mamma och Michael har också grejat en hel del i trädgården sedan i våras; de har odlat, planterat och gjort det så fint. Just nu är det massor av blåbär i slänten upp på berget, ett körsbärsträd, vinbärsbuskar och en hel uppsjö av fina blommor. Som till exempel pionerna här ovan. Underbara, eller hur? Mamma pratar också om att hon har en stor odlingslåda som säkerligen kommer komma väl till pass därute. 

Så länge jag får drömma

Från att nästan ha varit lite trött på livet och allt runtomkring det så känner jag återigen energi. En psykisk energi dock, min kropp blir fortfarande knockad av pollen så fort jag går ut och jag sover dåligt om nätterna. Jag inser att jag börjar bli ofantligt trött på att vara just det – trött. Så nu ska jag kika lite på det där med bettskena, för jag tror att en stor bov i dramat kan vara det i att jag hackar och gnisslar tänder när jag sover. Men det är tur att en, oavsett tröttheten, har energipåfyllare runt en som kan proppa mig full av positivism, glädje, lycka och upprymdhet.


Bild: Sara Holmberg

Jag vet inte vad det är egentligen… Kanske är det att allt nu är som vanligt. Att vintern och våren var påfrestande, hösten var lång och kämpig. En tänkte sig kanske ett rosa skimmer kring det första året som gift, men istället så bestämde vi oss för att omkullkasta hela vår tillvaro. Så när en kommer hem igen, och allt blir som vanligt, allt det där en längtat efter finns där och samtidigt så finns inget alls – ja, då blir det kanske kortslutning. Mållinjen har passerats och nu står jag och stampar vid starten till ett nytt lopp. Om jag inte får fortsätta så kommer jag inte fungera. Jag behöver något. Jag behöver projekt, saker att göra. En att-göra-lista att bocka av som inte bara innefattar vardagsmåsten. Det handlar inte om att jag inte är nöjd och tacksam för det jag har och det som redan skett. Jag fullkomligt älskar att vara jag, det är kul att leva mitt liv, tycker jag. Det är perfekt för just mig. Men det måste hända saker, annars blir jag rastlös.

Det jag menar är att när allting fortfarande var olöst och kändes som att det skulle vara så för alltid, så fantiserade jag så mycket om hur det skulle bli. Och så kanske det inte blev exakt så euforiskt som det var i mina drömmar och i mitt huvud. Det har absolut inte blivit sämre, men heller inte bättre. Det blev bara något annat… Och ovanpå det är en trött, har PMS och vill ha mer pengar sparade istället för spenderade.

_________________
 

“Don’t call it a dream, call it a plan”
– Zelana Montminy
 

_________________
 

Så jag grejar istället med en plan. Sätter upp mål för livet, eller ja – det liv jag ska leva i den närmsta framtiden i alla fall. Vad vill jag egentligen? Vad vill jag fokusera på och vad gör mig lycklig? Vänner och familj så klart, att få dela mitt liv med den bästa människan i världen och vakna bredvid honom varje dag. Absolut, men vad mer? Det försöker jag röna ut nu. Och samtidigt som jag gör det så försöker jag också rensa ut det som jag inte vill ha i mitt liv. Jag identifierar vad jag behöver göra och vad jag behöver för att komma dit där jag vill vara. Jag optimerar mig själv och min existens, kan en väl säga. Och om ett tag är jag förmodligen på samma plats igen, för det blir aldrig som en tänkt sig. Men det är okej så länge jag får drömma. Så länge jag får känna att jag rör mig framåt.

 

1 2 3 4 145