Blog Boost Awarness Week : Del 2

Välkomna tillbaka till Blog Boost Awarness Week som jag skrev om igår. Idag tänkte jag spinna vidare på vårt tema – nätklimat – och berätta hur det påverkar mig.

Jag har valt att visa lite mer av mitt liv i sociala medier än många andra. Det många inte förstår är att jag är selektiv. Ni får ju självklart inte hänga med mig på det som jag inte väljer att lägga ut här. Ni har således inte en hel bild av mig, utan ni har bildat er en uppfattning utifrån det jag skriver och hur jag interagerar med er. Jag kikade på lite gamla klasskamrater på Instagram, och jag kan väl säga som så att vi har olika syften med våra sociala medier. Likaså bekanta som har en blogg; vi har inte samma avsikt med våra kanaler. Med det sagt så är inget rätt eller fel, jag tycker inte om när folk har pekpinnar kring hur en blogg eller en social kanal ska styras, skötas eller uppdateras. Däremot om en nu önskar få en framgångsrik kanal så kan det förstås finnas för och nackdelar med de beslut en fattar. Ibland vill jag också vara en person som bara uppdaterar lite hipp som happ och det jag känner för utan någon närmare eftertanke. Så som jag gjorde innan jag såg Instagram som en kanal som en kunde växa på, där okända kunde följa mig. Men den känslan försvinner snabbt igen, för jag älskar att få vara kreativ och jag finner tillfredsställelse i hur jag har valt att lägga upp mina kanaler.



Ni kanske i alla fall tror att jag visar mer av mitt liv i mina sociala medier än vad mina släktingar gör på Facebook, till exempel. 
Det gör jag inte. Många som endast finns på Instagram, Facebook eller liknande delar ofta med sig ännu mer än vad en person med blogg gör. Om bloggaren nu har en blogg som är selektivt personlig. För trots att jag har den här bloggen, och trots att den är helt öppen för allmänheten så lämnar jag ut väldigt lite om mig själv. Sätt dig i en chatt med mig på Facebook, eller ta en kaffe med mig på stan så tror jag att hela er bild av mig kommer att förändras. Eller jag vill tro det i alla fall, för jag är inte särskilt personlig. Och jag tror ändå att jag vet bäst själv, eller hur? Jag tror också att de som känner mig och läser bloggen kan visualisera mig i de inlägg jag skriver, höra mig säga det som skrivs. För dem blir det väldigt personligt. Men de som inte känner mig har egentligen ingen aning. Och förmodligen en väldigt skev bild av mig, positiv eller negativ. Det är så det är när en gör det här lite mer än andra, en kanske inte är lika personlig för en är ändå fullt medveten om vilka risker det finns med att ha en blogg, men en är också fullt insatt i vilka fördelar det har.

Större delen av den negativa feedback jag får handlar om två saker. Den första är mitt utseende och framför allt min vikt. Att jag är tjock, ful och borde träna. Ni kanske minns den här kommentaren? Just det var nästan lite komiskt, jag fick fantastisk feedback av er läsare, men klart att det ändå sätter sina spår. Jag kan nog komma ihåg majoriteten av de negativa kommentarer jag fått hänvisat till mitt utseende. ”Du är allt en mullig tjej du ❤” eller ”Kanske dags att börja träna nu?”. Allt anonymt så klart, och när det är anonymt så är det liksom inte särskilt väl menat. Eller att få att en nog borde se över sitt intag av godis, eller alkohol för den delen. Jag är en väldigt analyserande person som tar åt mig av allt. Jag är högkänslig och lägger märke till detaljer som andra kanske inte alltid gör. Jag utvärderar allt och vill se alla möjliga utgångar av ett scenario för att förbereda mig på det. Till vilken nytta vet jag egentligen inte. Men det innebär också att jag i princip alltid benar ut varenda ord jag skriver här – hur tolkas detta? Kan någon bli arg? Kan jag få skit för det här? För jag vill inte det, då jag mår dåligt över det – genuint dåligt – i dagar efteråt. Jag kan inte bara släppa negativa händelser som påverkar mig.


Den andra typen av negativ feedback som jag får är väl att jag är en översittare. Att jag tror att jag är något, att jag är fejk. Det är jag inte. Jag har ett genuint intresse för allt som finns här. Jag låtsas inte. Jag har inget tvättäkta intresse för mode till exempel, så det skriver jag inte om i större utsträckning. Jag är heller inte jätteduktig på trender, men är heller inte intresserad – så varför rapportera eller skriva om det? Jag tilltalas av det där lilla extra, som skänker mig glädje. Jag är av den fulla meningen att materiella ting och pengar aldrig kan ge en genuin lycka. Det kan bara tacksamhet. Det har tagit jävligt lång tid för mig att komma dit. Men ändå får jag mycket kommentarer att ”Vem tror du att du är?” eller ”Du har inte råd med det där, sluta låtsas!”. Vet ni vad? Jag ljuger nog för mig själv och för alla er om jag skulle säga att jag inte har lite tendenser till att vara en översittare. Men jag jobbar på det. Det handlar mest om att jag inte tycker om att ha fel, men jag erkänner om jag har det. Så har det inte alltid varit, det är jag den första att medge. Men nu är det så. Och jag känner lite att vi alla måste gå vidare, människor kan förändras, eller i alla fall ta till sig av att alla ens personlighetsdrag inte är de bästa. Jag är inte perfekt och jag har haft oerhört svårt att ta kritik och haft väldigt svårt att inte överanalysera alla kommentarer som trillar in här och tolka dem fel. Jag erkänner det! Men idag är det inte så. Min man Roberto brukar säga att jag var en blomknopp när vi träffades. En inåtvänd, deprimerad 20-åring som hade mycket i bagaget och nyss hemkommen från 8 månader i London med allt vad det innebar. Den 20-åriga tjejen som faktiskt – helt ärligt – hade lite svårt att hantera alkohol, känslor och sitt eget humör, är idag en 26-årig fru som är lycklig och tillfreds med sig själv och också med min blogg. Med goda relationer till mina familjemedlemmar, med bra vänner och fina kollegor. Jag var jätteosäker när jag var yngre, vad än jag framställde mig själv som i den här bloggen. Jag var nyliberal, trångsint och svartvit. Nu inser jag att hela livet är en gråzon. Jag dömer inte människor. Jag tampas fortfarande med begäret att alla ska tycka om mig. Men jag säger också till mig själv varje dag att det går inte. Det går inte att alla ska tycka om mig och att jag ska vara perfekt, ha ett perfekt liv eller en perfekt blogg där allt omges av ett rosa skimmer. Jag vill inte ens ha det. Jag har mina downs jag med. Kanske mest hela tiden? Det är upp och ner. Om det gör mig till en översittare att jag tycker om vissa märken, bloggar om vissa saker eller är av en viss åsikt – då får det vara så. Men jag kämpar varje dag med att inte vara en besserwisser, att inte ta saker personligt och därmed bli otrevlig samt att det är okej att alla inte tycker som jag och att alla inte tycker om mig. Det måste vara okej för annars viger jag mitt liv åt människor som kanske egentligen inte betyder något för mig. Jag lägger hellre den energin på de som faktiskt betyder något.

Så ja, jag kanske är lite tjock – eller i alla fall inte smal, men ful är jag inte. Och min mormor har alltid sagt att tjocka människor är alltid glada och jag tror ändå att jag skänker en hel del glädje till mina medmänniskors liv. Och en översittare kanske jag också är. Jag är en tvättäkta vattuman, helt enkelt. Vi beskrivs ofta som självgoda, stolta och tjurskalliga. Det stämmer väldigt bra in på mig, och det är på gott och ont! Självgod är jag nog inners inne, men jag är också som många andra osäker på mig själv i vissa avseenden. Jag gör mitt bästa för att inte vara en översittare. Jag inser att jag inte passar i alla situationer, att jag inte ska ge mig in i vissa diskussioner. Jag förstår mina egna fel och brister, antingen bejakar jag dem eller så gör jag mitt yttersta för att reparera dem. Men alla har svagheter, inte bara jag. Mina svagheter gör mig dock till den jag är, och är det inte så att jag sårar någon annan eller själv far illa av dessa fel och brister (i andras ögon) så kanske jag inte måste ändra på mig? Men jag anser att om jag har ett dåligt bemötande så är det något jag ska ändra på – SJÄLVKLART! Att få höra att någon tycker att jag inte är snäll, att någon tycker att jag är en översittare eller en besserwisser är liksom inget som gör mig stolt. Det gör mig ledsen och det skapar en vilja att ändra på mig. Jag vill inte uppfattas så. Och det går lite stick i stäv med att inte foga sig efter andra och att inte fortsätta vilja att alla ska älska mig. Men jag gör mitt bästa, för jag kan inte få alla andra nöjda. Det bara är så. Men jag vaknar varje morgon och tänker att jag ska vara lite bättre. Lära mig lite mer. Utvecklas lite till. Men jag tänker inte tystas för att de här kommentarerna kommer in någon gång då och då. För de som kommenterar så känner inte mig. Och det kommer de heller aldrig göra, för jag har kommit längre än att ta åt mig, och längre att ens komma på tanken att kommentera något liknande. Sådana människor finns det inte plats för i mitt liv, och inte här heller. Då kan en gå någon annanstans! 

Annandagen

DSC09200
Annandagen började vid köksbordet med dator, kaffe och juice. Vet egentligen inte varför jag gjorde vare sig kaffe eller hällde upp ett glas juice – är fortfarande såpass täppt i näsan att jag inte känner några smaker. Men en kan ju låtsas! Tanken var att röja undan lite jobb, men hade inte fått något till mig, så det fick istället bli nu på kvällen.

Jag publicerade mitt förra inlägg och vill bara få tacka så mycket för den fina responsen jag fick på det. Jag var genomsvett när jag tryckte på publicera, tycker verkligen att det är jobbigt att skriva åsikter, argumentera och debattera. Jag är inte van vid det och vill vara alla till lags. Det är bara mina allra närmsta vänner som jag vågar diskutera med på riktigt, och uppstår det då meningsskiljaktigheter kan jag tänka på och analysera det i dagar. Jag vill också att min blogg ska vara en trivsam plats. Men samtidigt tror jag, och hoppas jag, att det kanske ger en bättre bild av mig och att ni någonstans har lättare att relatera till mig om ni vet mer om sådana här saker. Det verkar i alla fall uppdateras om en ser till vilken feedback som har trillat in i alla fall!

DSC09216

Efter morgonbestyren gick ner till bussen och åkte in till stan för att möta upp min lillebror, Hampus. Satte oss i bilen alla tre och åkte upp mot Orust. Väl framme i Barrevik stod våfflor med sylt och grädde på bordet som en lite lättare lunch. Vi spelade kort och Yatzy medan mamma, mormor och morfar åkte till Pelargonia-muséet.  Lite senare var det dags för middag som var mammas räk- och sparrisrisotto med vitt vin och till efterrätt hade Michael gjort jordgubbstårta. Jag är övertygad om att allt var jättegott, men som sagt känner jag ingen smak ännu efter influensan och förkylningen, så jag vet inte, haha. Verkligen antiklimax när jag är en sådan matälskare och vet att jag verkligen gillar mammas risotto.

En mysig dag med nära och kära, fyllde verkligen på energiförrådet inför de kommande arbetsdagarna! Och för det jag grejar med nu; en hårddiskrensning som tar år och dagar.

Blog Boost Awareness Week : Del 1

Så var det återigen måndag, men för ovanlighetens skull en ledig sådan. Så skönt! Den här veckan kommer bjuda på några annorlunda inslag då vi var några i Blog Boost som ville hoppa på Annicas idé om en awareness week om nätklimatet (egentligen om psykisk ohälsa och diagnoser och hur det framför allt på sociala medier används för att smutskasta andra). Så ni ska helt enkelt få följa med mig, mina reflektioner och mitt resonemang kring nätklimatet i min närhet. Idag kommer jag berätta lite om varför jag väljer att ta del av denna awareness week för att öka medvetenheten kring detta. Jag drar mig alltid för att posta sånt här innehåll, det känns för nära inpå. Mer personligt än att visa upp varje liten del av sig själv, faktiskt. Men jag gör det ändå!

bazaar

Internet är verkligen på gott och ont. Människor ser det som en frizon där det är okej att säga vad som helst. Att slänga ur sig att människor är schizofrena, bipolära eller har borderline har nästan blivit kutym i bloggvärlden så fort meningsskiljaktigheter uppstår. Jag tycker det är hemskt. Hemskt att en använder psykiska sjukdomar som folk faktiskt lider av och kämpar mot för att trycka ner människor. Jag tycker att det är tragiskt att människor inte kommit längre än så, längre än att de förstår att en psykisk åkomma för det första inte är något en skämtar om eller använder i det syftet, och för det andra per se alltid måste vara något negativt. Många mitt ibland oss lever idag med diagnoser och fungerar i vårt samhälle. Jag är på sätt och vis en av dessa personer. Jag har en diagnos som är, ja – vad ska vi säga? Obekräftad? Jag fick den i samband med den depression jag led av för 5-6 år sedan. Vilken det är har jag dock ingen lust att pränta ner här, för fortfarande finns det ju de som väljer att vända sådant emot en. År 2017. Väljer människor att hålla en sjukdom emot någon annan. Sorgligt. Skulle någon hålla en fysisk sjukdom emot någon? Nej, jag tror inte det. Vi kanske sa sådana dumma saker på skolgården när vi var små, men vi går inte runt och kallar folk för sådant nu. Så varför skulle det vara okej att säga att någon är bipolär, har damp eller borderline?

Om vi går vidare till nätklimatet och varför jag väljer att ta upp det här i anslutning till vårt tema så är det för att det gör mig ofantligt upprörd. Att människor anser att de har rätt att uttrycka sig hur som helst för att de sitter bakom en skärm. Har svårt att tro att folk hade vågat gå fram till vederbörande och uttrycka sig på samma sätt i verkligheten. Men jag tycker ofta det märks tydligt, och framför allt efter att ha jobbat med bloggare i mer än två år, att de som gapar högst och är elakast är de som är ensammast och mest osäkra i sig själva. Precis som det var på skolgården. Mobbarna mådde ofta dåligt själva.

DSC_3041

Jag upplever inte att jag får utstå särskilt mycket egentligen. Men det är som att det i det svenska samhället har blivit bestämt – av utomstående – att är du offentlig så måste du ta skit. Det är ofrånkomligt. Jag skulle inte beskriva mig själv som offentlig egentligen för så många är det inte som läser min blogg, jag tror många har den uppfattningen att det är väldigt många. Så är det inte, så därav skulle jag inte säga att jag är offentlig. Vart går gränsen för när en är offentlig? Är det när en har ett visst antal följare? När en har en öppen profil på Instagram eller inte har ställt in sekretessen på Facebook? Och varför ska en person som är offentlig tvingas utstå påhopp och stenkastning när ingen annan måste det? Det gäller liksom alla; politiker, fotbollsspelare, artister och influencers. Alla. För alla har förmodligen någon person som de ser upp till som är offentlig. Eller i alla fall tycker om, kanske inspireras av. Kanske en instagrammer eller varför inte en deltagare i Idol? Den personen gör det hen tycker om att göra och samhället gillar att hen gör det (annars får hen ju inga följare på Instagram eller så går hen inte vidare i Idol). Men så fort hen synts genom en skärm – på TV, i en dator eller mobil – så är det som om det ringer någon form av obligatoriskt klocka hos vissa. ”Nu måste vi vara lite elaka, det var ju ändå längesen sist!” En ny slagpåse att slå mot. Och allt förtäcks med att vi/de har valt att vara offentliga. Då ska en kunna ta vad som helst. Kanske till och med vara öppen för det och ha en lite masochistisk inställning till elaka kommentarer och påhopp.

Och för att någon blir framgångsrik eller det minsta känd, så är det okej att ge så kallad “konstruktiv” kritik (kan vi ta en minut och slå upp frasen konstruktiv kritik? Det innebär att ge ett förslag på hur något kan bli bättre, inte att kasta skit på någon/något utan att själv komma med ett bättre förslag) och om inte alla håller med hänvisas det till yttrandefriheten. Ja, vi har yttrandefrihet och du har rätt till din åsikt så länge den inte bryter mot lagen. Så varsågod – skrik ut din åsikt! Din åsikt är däremot inte alla andras åsikt. Och alla andra har rätt att skrika sin åsikt också, under de premisser vi har valt i vårt samhälle. Det är vad folk på sociala medier inte förstår. Att din åsikt är liksom inte rätt bara för att vi har yttrandefrihet och du drar det kortet i ansiktet på folk. Du kan inte – varje gång du blir emotsagd – hänvisa till det fina som heter yttrandefrihet. För det är inte yttrandefrihet att inte bli emotsagd; yttrandefrihet innebär att du inte blir censurerad, begränsad eller bestraffad. Jag ska be att få citera Wikipedia: “Det är en missuppfattning hos vissa deltagare i sociala medier, att yttrandefrihet innebär att man inte ska bli emotsagd. Men det skulle innebära att meddebattörerna inte skulle ha yttrandefrihet. Yttrandefrihet innebär att man inte blir straffad för sina politiska yttranden, om de håller sig inom vissa gränser […]. Däremot kan alltså andra tillåtas uttala andra åsikter.” Förstör inte vår fina yttrandefrihet med att slänga dig med det uttrycket så fort folk inte tycker som du. Och du som slänger dig med detta hela tiden; fundera över vilka skyldigheter du har också. Är det en rättighet att alltid få uttrycka sin åsikt hur sårande den är? Eller är det snarare någon annans rättighet att slippa bli sårad? Är det en skyldighet att bete sig snällt mot andra? Jag önskar verkligen att det var så! Folk säger det så ofta att det har blivit en modern klichée men det stämmer så bra – har du inget positivt att säga, var tyst! Vad får du ut av att hacka på andra? Mår du verkligen bättre själv?

Så, del ett avklarad. Det är ibland skönt att få avreagera sig. Jag hade kunnat fortsätta i all oändlighet, för just det här med att dra yttrandefrihetskortet eller veva med “alla har rätt till sin åsikt”-flaggan är verkligen tröttsamt. Snälla människor, sluta! Visst har alla rätt till en åsikt, men är du verkligen tvungen att vara elak – är det din rättighet att vara elak för att din åsikt är elak? Är du verkligen tvungen att uttrycka din åsikt alla gånger? Om den skadar och sårar någon annan? Och om du har rätt att uttrycka din åsikt så har väl jag rätt att uttrycka min? Det här inlägget är min åsikt! Och det är inte elakt. Och det här är anledningen till att jag väljer att engagera mig kring vår awareness-week i Blog Boost; människor som anser att elakt beteende faller under lagen om yttrandefrihet och människor som använder psykiska åkommor för att nedvärdera andra. 

En glömd kväll

kvallen

Från en kväll på Göteborgs breda gata – Avenyn. Jag la aldrig upp dessa bilder då jag… inte orkade? Har varit mentalt utpumpad länge nu. Jag hoppas att det kommer till ett slut snart. Vi hade i alla fall en bra kväll. Här var vi på Mr P som ligger uppe vid Götaplatsen. Ser fram emot fler after works med min donna där. Och på Bellora, dit vi förflyttade oss efter ett glas. Och jag ser fram emot att upptäcka en massa andra ställen också, Göteborg har verkligen utökats på restaurangfronten sedan vi flyttade till Stockholm. För övrigt tror jag inte att jag har träffat Valentina på två veckor nu, börjar kännas lite tomt…

Och ja, jag är fortfarande sjuk. Men jag tror att jag kan skymta ett ljus där framme i tunneln. Igår var verkligen kulmen. Hoppas jag! 

Influensa

Ja… såhär sjuk har jag inte varit sedan högstadiet, tror jag. I alla fall inte när det kommer till just influensa. Det bröt ut riktigt ordentligt igår, och jag har därför jobbat hemifrån idag. Älskar verkligen att en har den möjligheten, det är så värdefullt för mig. Framför allt då jag är ensam på min position och inte riktigt kan vara sjuk och bara släppa allt, liksom. Jag tror det är all stress som varit den senaste tiden som har utlöst allt det här. Att kroppen inte orkat stå emot. Men jag blir säkert frisk snart, känner att jag får vänta ut det, så försöker att inte äta en massa tabletter och liknande.

naglar

I vilket fall, igår var jag och gjorde mina naglar hos Camilla. Hon går utbildning hos Lilly Nails och behövde en modell. Så himla roligt, bortsett från att jag mådde sådär medan jag sätt där med feber. Var nog inte det roligaste av sällskap. Såhär långa naglar har jag aldrig haft! Väldigt spännande, tycker jag. Det var dock förvånansvärt lätt att vänja sig vid dem och vid längden. Lättare än jag hade kunnat föreställa mig! Kanske blir det nästan lättare ju längre de är?

Så nu ska jag bara fokusera på att kurera mig. Kanske försöka komma ut i den friska luften, det brukar göra gott. Fick med mig en ny lättviktsjacka från jobbet häromdagen, som jag gärna inviger. 

En dag i Köpenhamn

DSC09159

Här vaknade jag; i kollektivet Jutan. Camilla har bott här från och till de senaste tre åren. Hon har ju även hunnit med en utlandstermin och en utlandspraktik, men nu ska hon lämna detta för gott, redan på torsdag flyttar hon. Då kommer hon vara lite i Göteborg innan hon återvänder till Sydafrika. Jag ser verkligen fram emot att åka och hälsa på henne! Det var första gången jag var i deras kollektiv, sist jag var nere och hälsade på hyrde hon en egen lägenhet. Gud, det var himla längesen, så det var verkligen på tiden att jag kom ner. De hyr ett superfint hus, jag kan förstå att de haft så himla kul där de senaste åren.

DSC09164

Vi åkte alltså över till Köpenhamn efter en relativt lugn morgon med kaffe och smoothie. Vi spanade i butiker, jag köpte mina glitterstrumpor och mina solglasögon på H&M, och hux flux var vi vid Hotel ChocolatVi gick så klart in en sväng! 

DSC09170

Efter vår promenad på Strøget kom vi till Nyhavn. Det är ju lite ett måste att gå förbi alla de färgglada husen vid denna lilla hamn. Vi tog varsin öl på uteservering och skulle sedan vidare till Papirøen för lunch.

DSC09171

På Papirøen åt vi msemen med mozzarella, kyckling, hummus och tzatziki. Väldigt, väldigt gott – och mycket! Vi hade sån himla matkoma efter de här tallrikarna, vill jag lova. Till det drack vi mojitos; Camilla en med passionsfrukt och jag en med blodgrape.

DSC09172

Riktigt goda! Jag hade dock inte någon mynta i min drink, är inte så förtjust i det. Men den var riktigt god, och maten likaså. På Papirøen, som vad jag förstår nu är lite mer permanent (men kanske inte för alltid), finns en superstor food court med massor av god mat. Vi valde som sagt marockanskt och jag var inte ledsen över det.

Som jag redan skrivit gick vi därefter till Christiania och sedan vidare till Illums Rooftop och sist men inte minst en liten uteservering nära Kødbyen som hette Carlton, vid Vesterbro. Vid halv tio var vi tillbaka i Lund igen, så det blev ungefär åtta timmar i Danmarks huvudstad. Jag hade en fantastisk helg, är så galet nöjd verkligen! Tack, Camilla, för en superbra födelsedagspresent ❤ Ser fram emot att återvända till CPH snart igen!

CPH


Igår var vi alltså i Köpenhamn. Hur trevligt som helst! Har inte skrattat så mycket på oerhört länge. Det är det bästa med Camilla, att vi verkligen känner varandra utan och innan. Vi var i huvudstaden i ungefär 8 timmar. Gick Strøget ner, och inhandlade lite småsaker på H&M. Visst är det knäppt att en åker utomlands och ändå handlar på Hennes? Jag gör i princip alltid det. Sen gick vi till Nyhavn, och därefter vidare ut till Papirøen för att äta lunch med Mojitos. Det blev marockanskt; msemen med kyckling, mozzarella, tzatziki och hummus. Galet gott! 

Därefter gick vi en sväng till Christiania, då jag aldrig varit där. Vi drack kaffe och gick runt och reflekterade hur galet det egentligen är att människors hem och liv är en turistattraktion. Som vi förstås bidrog till, men en kan ändå reflektera över det. 

Tillbaka in till stadskärnan och Illum. Jag köpte en vas från Broste som jag spanat på ett tag. Därefter drack vi lite d’Alsace och rosé på deras takterrass under värmelamporna. Vi avslutade med en tur till Kødbyen men hamnade en bit därifrån på en uteservering innan det var dags att åka tillbaka till Lund. Åter i Sverige gick vi till Tugg och mötte några av Camillas vänner. Jag avslutade kvällen med nostalgisk musik och White Chicks medan de andra gick till Smålands Nation. Jag behövde få sova för alla de intryck jag tagit in under dagen, blir så väldigt trött av att uppleva. Precis som med allt annat har högkänslighet sina för- och nackdelar. Men jag är rätt tillfreds med att det overall blev en lugn helg med så mycket genuin glädje att jag gråtit av skratt flera gånger. Tack för en jättebra helg! Vid 15.20 går mitt tåg tillbaka till Göteborg ❤

Göteborg – Lund – Köpenhamn

KÖPENHAMN

Idag ska jag bege mig ner till Lund för att träffa Camilla! Det är som en lite försenad födelsedagspresent för min del, för imorgon ska vi nämligen till Köpenhamn. Var så längesen jag var där, så jag ser verkligen fram emot det. Och att träffa Cams så klart! Hon flyttar snart tillbaka till Sydafrika, så hade ju varit skönt att umgås lite innan dess. Det blir så sällan när vi bor typ 26 mil från varandra. Eller ja, nu har vi ju bott på varsin sida jorden ett tag – jag i Stockholm och hon i Sydafrika då. Jag åker efter jobbet idag, blir kort dag för mig, och sedan direkt ner till Lund. Hoppas på en mysig helg med massor av frisk luft!

Unesco och jag

Jag började skriva på en så kallad reversed bucket list, en lista där jag berättar vad jag redan har gjort istället för vad jag vill göra. En rolig idé, tyckte jag, som dessutom ger mer inblick i vad jag har haft för mig under mina 26 år i livet. Men också för att påminna mig själv om hur tacksam jag faktiskt ska vara för allt jag fått uppleva. Så jag började skriva på den här listan, men insåg snabbt att det fanns väldigt mycket jag ville ha med, och det mesta handlade också om resor. När jag började googla fakta kring resmålen upptäckte jag att många av mina punkter finns med Unescos världsarvslista. Så istället för att köra reversed bucket list på allt, så ska jag nu köra en reversed bucket list på vad jag fått uppleva från den här listan. En av mina drömmar är att få uppleva världens sju nya underverk, eller ja, sex, då jag redan upplevt Colosseum. Men det är så klart också kul att uppleva kultur- och naturmiljöerna som står listade på Unescos världsarvslista, även om de är väldigt många fler.

Hansestaden Visby

Under politikerveckan i Visby, som jag var på år 2009, hann jag med att besöka detta medeltida arv. Jag hoppas kunna åka tillbaka till Gotland snart, och hoppas även kunna besöka fler av Sveriges världsarv, då detta är det enda just nu.

10665180_10152343176091711_8914880864688702085_n
Lillebror och jag framför Peterskyrkan i Vatikanstaten, 2014. 

Roms historiska centrum och Vatikanstaten

2014 var jag, min mamma och min bror i Rom för en week utan end. Då hann vi med att promenera runt i Vatikanstaten och Roms historiska centrum. Rom är verkligen en stad jag gärna besöker igen, det ryms så himla mycket där. Och faktiskt härligt att ibland åka på mer historiska och kulturella resor snarare än att bara åka för sol, shopping och avkoppling!

Tower of London, Westminster Abbey, New Palace of Westminster & Saint Margaret’s Church

Ja, när jag bodde i London hann jag med fyra av fyra världsarv som finns i staden, nämligen de ovan. Jag tror de flesta som har varit i London har hunnit med dessa under sightseeingen. Är lite ledsen såhär i efterhand att jag inte passade på att åka till Stonehenge och Bath. Men, jag antar att det går fler tåg.

barcelona
En märker verkligen när en kikar i sitt arkiv hur mycket en har utvecklats. Men till vänster Parc Güell och till höger Sagrada Familia i Barcelona.

Antoni Gaudís verk i Barcelona

2007 åkte familjen till Barcelona över en helg och vi hann självfallet spana in Gaudís fantastiska verk som finns där. Bland annat Sagrada Familia, Casa Milà, Parc Güell och Casa Batlló.

Gamla staden i Kraków

När jag gick i nionde klass åkte jag tillsammans med andra elever i kommunen på en väldigt lärorik resa till Tyskland och Polen på temat anti våld och främlingsfientlighet. Vi var i Kraków och besökte bland annat Gamla Staden där. Jag åker hemskt gärna tillbaka!

Koncentrationslägret Auschwitz

Fokus för denna resa, som nämnd ovan, var att besöka koncentrationslägret Auschwitz och förintelselägret Auschwitz II Birkenau. Det var förmodligen en av de viktigaste dagarna i mitt liv, men jag önskar att jag hade varit äldre. Det är liksom inte ett ställe en åker på semester till, för det är verkligen en fruktansvärd känsla att gå in i gaskamrarna, att passera den kända skylten, se all taggtråd och allt som sparats sen andra världskriget. Däribland koffertar, hår, kläder… allt ni kan tänka er. I Birkenau, som numera är mer utav en minnesplats, medan Auschwitz kändes mer som ett museum, står den kända järnvägen kvar. Vitsipporna blommade och det var en härlig vårdag när vi strövade omkring på området och guidades runt bland barackerna. En surrealistisk men samtidigt sorgkantad känsla var det. Jag vill åka dit igen, men jag tror att jag vill åka dit själv i så fall. Det är inte en upplevelse som jag känner att jag vill dela med någon, utan snarare en tid för reflektion och fundering. Varför jag vill åka igen vet jag inte, jag känner bara att det faktiskt kan vara något som jag missade, och att mitt vuxna jag kanske ser något annat där. Vi får se om det blir av någon mer gång, jag är inte helt säker.

Splits historiska delar med Diocletianus palats

Om vi går vidare till något mindre sorgligt och tragiskt så var vi ju i Kroatien första delen av vår bröllopsresa, och spenderade då ett par dagar i Split. Just i Diocletianus palats
 satt vi redan första kvällen och lyssnade på livemusik och drack vin. Det var en helt fantastisk kväll som satte prägel på hela resan.

dsc08851Vackra Venedig, jag hoppas återvända under lite svalare omständigheter.

Venedig och dess lagun

Och sista stoppen på resan var Venedig, en stad jag tyckte var vacker, men alldeles för turistig för min smak. Doch åker jag gärna tillbaka vid ett annat tillfälle, då vi var där var det cirka 35 grader, strålande sol och jag ska ärligt erkänna att jag faktiskt bröt ihop och grät på grund av denna värme.

Frihetsgudinnan i New York

Just USA har jag haft förmånen att få åka till ett flertal gånger tack vare bonussläktingar. New York besökte vi 2008, och då hann vi med en tur ut till Liberty Island och den kända statyn som var en gåva från ”det franska folket” till USA då landets självständighet fyllde 100 år.

barriarrevet
Från båten ser detta inte mycket ut för världen. 

Stora Barriärrevet

Detta står högt upp på listan som en av de coolaste grejerna jag gjort faktiskt; snorklat i Stora Barriärrevet utanför Cairns i Australien. Med en massa Nemos och en Dorisar som simmade runt om oss, en megastor mussla som en absolut inte vill fastna i och min lillebror såg till och med en liten haj! Helt klart en av de bästa dagarna, rent upplevelsemässigt.

operahuset

Operahuset i Sydney

Och sist men inte minst, självklart hann vi med Operahuset i Sydney när vi var downunder. Och att fotografera den där kakelplattan där det står Höganäs, som den sanna patriot en ju är. Nej, men skämt åsido, men det är lite halvspännande att svenska Höganäs var med och gjorde plattorna som pryder denna byggnad.

Har ni hunnit med att besöka något av världsarven på Unescos världsarvlista? Eller har ni något som ni skulle vilja besöka?

Lyckan, kärleken & meningen med livet

 dsc08755

Finns det något finare och bättre än lycka? Jag röstar på nej. Att finna lyckan är verkligen meningen med livet. Och för att ta sig dit tror jag att det är väldigt viktigt att vara tacksam för det en har. Jag har under flera år känt att jag inte har, att alla andra har, men inte jag. Men sedan en tid tillbaka inser jag att jo, jag har visst. Jag har så ofattbart mycket, faktiskt. Livet kan liksom inte mätas i materiella tillhörigheter, även om de kan skänka en viss lycka. Men lycka är kärlek, för mig. Det spelar ingen roll om det kommer från en familjemedlem, ens partner eller en vän. Eller varför inte när en bara får en kram på jobbet, eller en klapp på axeln? Jag är en sådan person som bara suger i mig, är förvisso dålig på att ta komplimanger och kritik, men innerst inne är jag som en snustorr svamp som bara suger åt sig och växer.

När en är tacksam för det en redan har, och då framför allt det som är ickemateriellt så kommer lyckan som en bonus. En otroligt viktig bonus, förstås. För lyckan måste vara meningen med livet. Då känner en sig komplett och fulländad, när en är lycklig. Alla har säkerligen upplevt eufori någon gång, är det inte en av de bästa känslorna? Att bara få känna hur marken under en är gjord av bomull och en bara flyger fram. Jag älskar det, vem gör inte det?

dsc08772

Men för att ta sig dit kanske en måste gå över toppar och dalar innan en finner en balans. Mitt eget liv är väldigt mycket av den varan; upp och ner, alltså. Och jag har pratat mycket med nära och kära om just det. Om hur det ändå finns en balans trots att det är sådana nivåskillnader i humör och känslor. Hade jag varit den jag är om jag inte hade haft den kurvan jag har? Nej, förmodligen inte. Jag behöver mina dalar för att kunna ha mina toppar. Tänk om livet och kurvan var ett rakt streck, oförändrat liksom… Jag ser inte att jag hade klarat av det. För att känna glädjen behöver jag få känna smärtan ibland. Den gör glädjen så mycket starkare, på något sätt. För att glädjen då får en kontrast och motpol. Hänger ni med i hur jag menar?

Självfallet är det aldrig roligt att vara i en dal, när det känns som att det går neråt. Men det är då jag plockar fram de verktyg jag samlat på mig i livet hittills. Framför allt min tacksamhet, det är mitt absolut bästa redskap. Att se saker från den ljusa sidan, ha perspektiv och inte falla i någon form av självömkan gör att jag alltid kan ta mig upp från mina dippar. Och när jag gör det så når jag topparna, och topparna är de som får mig att uppleva euforin; lyckan, kärleken och meningen med livet.

Livet är vackert, det är bra och det är fint. Dalarna ger i slutändan topparna, och topparna ger lyckan som ger kärlek som ger mening. Nu ska jag mysa vidare och vara tacksam för att jag idag är så full av energi och glädje. Det var längesen jag kände mig såhär bubblande.

1 2 3 4 143