En månad

rom

Idag är det en månad tills planet lyfter mot Rom. Jag längtar som en tok, det ska bli så roligt! Speciellt att få åka med mamma och lillebror. Det ska bli en sådan underbar semester med massor av god mat, sightseeing, lite shopping och och kanske för mycket gelato. Who knows, jag gillar ju att planera för sådana här saker, men jag vet att det inte kommer behövas under vår resa till Italien. Åh, jag älskar verkligen Italien. Längtar heart1_112765319

Lycklig

sannamars5

Jag är så lycklig just nu, vet inte vart jag ska ta vägen, jag kan inte koncentrera mig. Äntligen blir det av!
Jag kommer berätta mer om detta imorgon, var bara tvungen att få skriva av mig lite grann. Så kolla in igen imorgon så berättar jag vad vi ska göra om två månader!

CancerRehabFonden

Vårt projektarbete som vi gör i ”Sammanslaget 2O14″, där alla mediaklasser deltar, visade sig vara ett pro bonouppdrag för CancerRehabFonden, och vilken dag vi har haft. Uppdraget går ut på att vi, med våra olika kunskaper, ska skapa mer uppmärksamhet kring denna organisation – vilket jag tycker är så fint och jag är så lycklig att jag får vara med och göra detta. Ett bidrag kommer senare röstas fram utav representanter för mediabranschen och förhoppningsvis kommer CancerRehabFonden använda det i sina kommande kampanjer. Föreläste gjorde Katarina Hultling, känd från Lilla Sportspegeln och andra sportevenemang på SVT, som fick bröstcancer för några år sedan och hur hon valde att tackla sjukdomen. Hennes historia var så fängslande, och jag kan inte säga annat än att det är den absolut bästa föreläsningen jag någonsin fått ta del av. Jag grät och skrattade om vartannat, hon var sååå fantastisk! Katarinas mission här i världen har blivit att öka öppenheten kring cancer, och minska tabun kring ämnet och hon jobbar nu för CRF.

Först när vi fick reda på att det skulle handla om ett så tungt ämne var jag inte ensam om att dra efter andan. Jag ska inte sticka under stol med att cancer skrämmer mig. Det har varit mig nära under några år då nära vänner till mig varit väldigt engagerade i Ung Cancer och haft anhöriga som drabbats av sjukdomen. Jag har aldrig känt någon koppling till det då jag har varit såpass lyckligt lottad att ingen i min närhet har drabbats, och ja, vem som helst får tycka att jag vaknar ur en bubbla, det bryr jag mig inte om. Att älta att jag tidigare inte varit engagerad och haft svårt att prata om detta, förändrar ingenting – nu känner jag istället att jag kan få vara med och hjälpa till på mitt sätt. Och kanske på ett annorlunda sätt, då detta är en mindre organisation som inte fått lika mycket uppmärksamhet som andra cancerrelaterade organisationer, och därmed tyvärr inte får lika mycket medel att uträtta sina stordåd. Det känns så fantastiskt att få den här chansen. Oavsett om vi vinner eller ej, det spelar ingen roll – bara jag får göra mitt bästa för en god sak.

Men, jag vill berätta lite om organisationen: CancerRehabFonden finns till för att hjälpa de som är ”färdigbehandlade” (när sjukvården helt enkelt är färdiga med patienten, i alla fall just då, jag är medveten om att vissa inte blir friskförklarade alls) tillbaka till livet. Jag har aldrig reflekterat över att man kanske behöver hjälp att komma igång med träningen, med hur man ska äta och prata med professionella terapeuter efteråt. Bara få egentid, sinnesro och prata med andra som varit i samma situation. För jag kommer aldrig förstå, eller rättare sagt; förhoppningsvis kommer jag aldrig förstå. CancerRehabFonden samlar in pengar för att göra rehabiliteringen möjlig, då det i dagsläget endast är 4% som får rehabilitering efter en cancerbehandling, av den anledningen att sjukvårdens resurser inte räcker till. 96% blir alltså ”lämnade vind för våg” efter detta oförståeliga trauma, även om sjukvården eller samhället givetvis inte vill att det ska vara så. Vi måste öppna ögonen för de som överlever, och ge dem de bästa förutsättningarna i livet. Som de sa på föreläsningen; att vara vid liv innebär inte att man lever. Att skänka till forskningen är helt fantastiskt, det är självklart att det behövs, men CRF bidrar till att hjälpa i nuet, medan forskningen hjälper till i framtiden. Båda är lika viktiga!

Jag vill fortsätta skriva, men det kommer bli alldeles för långt, skriva om Katarinas fantastiska föreläsning, om hennes livshistoria och hennes idéer och tankar kring det hela. Istället så tipsar jag er om två artiklar på ämnet istället: här i Aftonbladet och här från Expressen.



Katarina Hultling i Expressen TV om sin bröstcancer år 2012, dagen innan idrottsgalan


Organisationens TV-reklam som visats under sommaren på TV4

Back to school

sannaonsdag

Foto: Karolina

Så var dagen kommen, och tyvärr är det inte lika kul som det brukade vara sådär på mellan- och högstadiet ledseno Gårdagen var bara en mjukstart, men idag drar det igång ordentligt. Att komma tillbaka efter ”sommarlovet” (som jag spenderat med att jobba sedan jag var ungefär 15 år gammal) tyckte jag var spännande förr, men inte längre. Nu är det bara en pina. Jag har insett att jag måste försöka vara mer positiv, så jag fokuserar på det som är kul. Berömmer mig själv när jag övervinner varje liten kodsnutt. Just nu fokuserar jag på att det bara är 10 dagar kvar tills vi åker till Stockholm och Popaganda. Ska bli så roligt att se alla artister, framförallt Say Lou Lou, Lily Allen, Yelle & Veronica Maggio. Jag tror att hela livet går ut på att vara tacksam för det man har, och jag vet att jag sagt att jag ångrar att jag började skolan, men jag tror att jag måste fokusera på att ”nu är jag här, jag har satt mig själv i denna situation, då får jag avsluta det”. Det är trots allt bara två terminer kvar. Den 26 maj nästa år är det över, och från och med 1 december så är jag i Stockholm på praktik. Jag har lärt mig otroligt mycket, men är väldigt, väldigt besviken över att jag inte lärt mig så mycket som jag hade hoppats. Men ingen idé att gräma sig över det, mitt sommarjobb har vanligt fantastiskt och vilken egoboost det har varit att vara där. blush Jag hoppas verkligen att jag har möjlighet att komma tillbaka nästa sommar, vilket de har önskat.

Jag är också lite ledsen över att min sladd till min leasade dator gått sönder… va Jag vet att jag inte är bäst på att ta hand om mina grejer, men jag har faktiskt varit försiktig. Min dator är lite bucklig, efter ett år, men det beror ju endast på att axelremmen till min datorväska gick av och jag således tappade hela datorn i marken. Var jag ledsen då? Ja det var jag, ohyggligt ledsen ledsen Nu har jag emellertid insett att jag ändå måste köpa loss datorn, för att jag har så mycket ovärderlig information och filer på den, som jag inte har tillåtelse att dela med andra datorer. Vet inte om det gäller mina egna datorer visserligen – skulle vara konstigt om jag inte fick ladda över mina typsnitt på min gamla dator också… Å andra sidan är det tråkigt om man måste betala för ytterligare en licens bara för att jag har två datorer, och förhoppningsvis tre inom en snar framtid tunga

Doftljus

doftljuss

Jag har bestämt med mig själv (och med Roberto) att jag ska få införskaffa några nya doftljus, då två av mina brann ut i helgen. Nu har jag bara ett kvar, visserligen mitt favoritljus från Voluspa, men ändå, jag älskar doftljus och vill ha fler fler fler. Är sugen på diptyque, by Malene Birger, Byredo & kanske något från Yankee Candle, jag älskar de som luktar nytvättade kläder. För mig är det lite småviktigt att de ser snygga också, så att man kan ha dem framme och de liksom går med resten av inredningen.

Har ni några doftljus att rekommendera?

Guilty Pleasure

phgrppbild2

Bild: TV3.se

Det är väldigt sällan jag ser på skräp-TV, tycker i alla fall jag själv. Jag föredrar välproducerade alternativt klassiska TV-serier, dokumentärer eller frågesporter á la Vem Vet Mest & Postkodmiljonären där man kan testa sina kunskaper hemifrån soffan. Men i år tänkte jag att ja, men varför inte kolla lite på Paradise Hotel? Mina vänner gör det, eller typ alla gör det. Jag såg första säsongen någonsin från USA med min familj år 2OO3. Skillnaden är att amerikanerna är ganska mycket prydare än skandinaviska versionen, vi snackar hångel på sin höjd och då hade de gjort bort sig riktigt ordentligt. Det var ”familjeunderhållning” på ett helt annat sätt, även om det kanske var konstigt att vi som familj tittade på det, det kanske inte är helt och hållet politiskt korrekt, men det var roligt att följa – som vilken annan realityserie som helst som innehåller maktspel, svek och lite kärlek. Men det var mest intrigerna man ville åt där. Jag skulle utan tvekan kolla på PH i Sverige dygnet runt om det inte vore för allt sex och den sjuka utseendefixering som råder i programmet. Det är utseendefixerat, det är det, men ibland kan man hålla saker och ting på en armlängds avstånd, jag tar inte åt mig av det och är övertygad om att klippningen utav programmet även spelar in i hur deltagarna framställs. Det är ganska uppenbart att man är selektiv i vad som visas och vad som inte gör det. Med det i ryggen och i bakhuvudet – att det inte är hela sanningen som porträtteras i programmet – så kan jag ändå titta för att det är underhållning. Kass underhållning egentligen, men jag älskar eskapism om det så är Vänner (vilket jag tittar på varenda dag), att bläddra i en urdålig skvallertidning eller Elle, eller se på ”dålig” underhållning på TV.

Nu vet jag egentligen inte riktigt varför jag förklarar mig – jag är en ganska knepig person som har mycket allmänbildning, och därför kanske det ter sig lite konstigt att jag skulle kolla på ett så ytligt program som Paradise Hotel – men egentligen så är jag bara jag, och jag är nöjd med det. Nu till det jag ville komma till (ja, jag har svårt att hålla mig till det jag ska skriva om, det vet ni!)

Jag såg gårdagens avsnitt under eftermiddagen medan jag pillade med bloggdesigner. Alltså hur kul var det? Fattar inte att jag kunnat missa detta innan. Helt ärligt, jag hejar till 110% på David, han är ju hur rolig som helst. Hans vokabulär som innehåller ord som ”brutta” är ju det roligaste på länge, så skön kille verkligen. Jag kan må lite illa av hur tjejerna är, hur de liksom hånar killarnas utseende i programmet, och att det verkar vara så himla inriktat på hur man ser ut – vilket jag kan tycka är väldigt omoget. Men som jag skrev tidigare; det är nog väldigt selektivt och väldigt genomtänkt hur man porträtterar deltagarna i denna realityserie. Så jag tar det med en nypa salt, har svårt att hålla mig för skratt, och kollar på min nya guilty pleasure – Paradise Hotel!

P.S Vägde upp det hela med att se en dokumentär om Rysslands historia efter PH, kändes bättre och nu kan jag, helt utan dåligt samvete, kolla på nästkommande avsnitt ikväll. Ja, jag längtar blush

Tisdag

TISDAG

Hösten har verkligen kommit till Göteborg, och ingen är nog lyckligare för det än jag – I cannot stress this enough; jag älskar hösten! Men kanske inte så mycket att gå i regn som känns som iskalla spikar i ansiktet, som blöter ner hela mig i min, något naiva, tunna outfit. Jag stod imorse och vägde mellan att packa ner mitt paraply i väskan eller ej, och valde att lämna det hemma – ingen bra idé!

Första dagen i skolan var en mjukstart, vi var på Bio Capitol där Göran Widham höll en föreläsning om förlegade projektmetoder. Det var spännande och lärorikt. Imorgon börjar ett projekt ihop med alla andra mediaklasser, och jag är den enda i min grupp från Webb. Lite skrämmande, men vad fasiken – klart jag klarar det! Efter föreläsningen gick jag tillsammans med min grupp till Tre Indier och åt lunch, en mycket bra indisk restaurang i Annedal.

Nu har jag parkerat mig i soffan med gårdagens avsnitt av Paradise Hotel, efter ett långt, supervarmt bad, vilket verkligen behövdes, då jag kände mig som en dränkt katt. Har peelat av mig sommarhuden, gosat ner mig i mina mysbyxor, varma Flattereds, nya Elle till hands – men jag ska fokusera på bloggdesigner. Gjort mig en mumsig kopp latte också. Känner mig glad och känner mig stark, så nu kör vi! heart1_112765319