Jonathan Adler

Ni känner säkert igen Zebrafatet här ovan. Det har cirkulerat en del på sociala medier och jag föll för längesedan. Så nu äntligen slog jag till. En present till mig själv för det hårda slitet som de senaste månaderna har inneburit för mig. Själsligt och psykiskt. Nu väntar ett nytt kapitel – vi har vänt blad så många gånger att jag knappt minns vilken sida vi är på i vår bok längre. Men jag har inte så mycket problem med det. Jag hör ofta det där klingande ljudet och en röst som säger ”när du hör det här ljudet är det dags att vända blad”. Så mina presenter till mig själv blev detta fat och ytterligare ett – också från Jonathan Adler. Det heter Mykonos och har en så vacker färgskala. Jag föll pladask! Jag älskar när jag får addera lite färg.

Båda faten köpte jag hos Oscar & Clothilde, jag är så nöjd. Det ena kommer vara på mitt nattduksbord när vi väl flyttat in, det andra vet jag inte vart vi kommer ha det ännu. Det får framtiden utvisa. Det beror lite på hur färgskalorna kommer se ut i de olika rummen tänker jag. Vi har ju en del som vi måste göra också när vi väl flyttar in; riva tapeter och måla till exempel.

iPhone Wallpapers : Flowery

iPhone Wallpapers Bakgrunder iphonebakgrunder mobilbakgrunder blommor

_________________
 
LADDA NER // Download your iPhone Wallpapers 
(tryck på länken till bakgrunden du önskar här nedanför → få originalet → spara i din mobil → ställ in din bakgrund)
(click on the download link of the wallpaper you like down below → get the original → save it on your device → change your wallpaper)

Orange rose DOWNLOAD HERE ↓ / White cherry blossom DOWNLOAD HERE ↓ / Pink roses DOWNLOAD HERE ↓ / White rose DOWNLOAD HERE

_________________
 

Fyra fina bakgrunder till din mobil som jag snodde ihop i all hast. Märkte att det var en del trafik till mina freebie-inlägg där jag samlar iPhone wallpapers och liknande, och därmed insåg jag också att det fanns en liten längtan i mig att börja pilla med sånt igen. Temat idag är blommor, och ljusa sådana. Jag planerar ett inlägg inom kort med mörkare blomsterbilder också, om du hellre hade önskat det. Men nu kan vi väl ändå hoppas att det blir vår/sommar snart? Och när en får sommarkänslor så tycker jag att det brukar genomsyra i princip allt en gör. Därför kändes dessa vackra blommor som spot on för att göra några härliga bakgrunder till er. Superenkla, men ändå fina, tycker jag. Dessa bakgrunder är i upplösningen 750 x 1334 pixlar, vilket ska fungera till iPhone 7 bland annat. Om inte annat brukar det gå att skala bilderna så att de passar. Här spelar det ju egentligen ingen roll i och med att det inte finns någon text. Hoppas verkligen att ni ska gilla dessa, jag är så taggad på att börja göra lite freebies igen. Mina kreativa ådror bara pumpar och jag känner att jag har oerhört mycket att ge. Då passar det bra att börja lugnt och sansat med lite iPhone wallpapers!

Om du skulle vilja se mer av vad jag har gjort som du kan ladda ner/ta del av till din dator, surfplatta och mobil, klicka här eller tryck på etiketten freebies här nedanför.

Broste Copenhagen ⋅ Dotty Vas

Inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag hade under ett tag beundrat denna vas från Broste Copenhagen, så när vi ändå var i Köpenhamn förrförra helgen slog jag till. Den var faktiskt lite billigare där också! Är så himla nöjd, jag tror den kommer göra sig så fin, så fin. Stod och valde mellan denna och den som heter Tan, men det blev den grå då det kändes svårt att matcha blommorna med den rosa kulören. Modellen på vasen kommer från serien Dotty, och finns hos bland annat Åhléns och RoyalDesign. Nu har jag bara två vaser kvar på min vill-ha-lista, sedan är jag rätt nöjd!

Jag älskar verkligen mönstret, eller texturen kanske en säger? Just att våga blanda olika texturer, material, tidsepoker – ja, blanda allt egentligen, är något jag har plockat från Valentina och Francisco. De gör det så himla bra, och utan att kopiera allt de köper så försöker jag göra och tänka likadant när jag köper nytt till hemmet. Det är inte lätt alltid, jag var osäker på om denna vas skulle passa. Men nu när jag ser bilderna ovan så tror jag att det kommer göra det. Kanske blir det att den får stå på avlastningsbordet som vi kommer placera i köket. Eller kanske på köksbordet eller på en byrå i sovrummet. Inget är längre hugget i sten för mig, jag försöker hela tiden att tänka att en inredningspryl alltid kan byta plats. Också det har jag inspirerats av mina vänner att tänka. Nu får tiden gärna gå lite extra fort så att vi kan flytta in. Jag ser inte fram emot själva flytten i sig och allt vad det innebär, men jag längtar efter känslan och ögonblicket när en pustat ut i vårt nya hem. När alla lådor ska packas upp och var sak ska finna sin plats i vårt nya sammanhang. Jag har som redan nämnt funderat oerhört mycket på varenda liten detalj i det nya. Men är också öppen för att det kanske inte blir som jag har tänkt mig. Det stillar dock min otålighet att få grotta ner mig i hur vi kommer att göra med allt, trots att jag vet att det förmodligen inte kommer bli som jag har tänkt just nu. 

Barrique @ Berzeliigatan

Igår var vi som sagt i Lorensberg för att äta middag. Jag har en lista som jag har gjort med massor av restauranger, barer och caféer som jag vill besöka i Göteborg. Efter två år i Stockholm har oerhört mycket hänt i min kära hemstad, och nu är jag fast besluten att lära känna vår fina stad på nytt. Det är lite som att träffa en gammal vän och inse att en har så otroligt mycket kvar i vänskapen. Och att en älskar den här nya versionen av sin vän. Göteborg är min fina vän, en vän som jag har saknat något så galet mycket! Min lista bockas successivt av, och ett av ställena jag hade skrivit upp är ett litet ställe mellan Götaplatsen och Scandinavium.

Så Barrique, blev det alltså. En liten, gemytlig restaurang och vinbar på Berzeliigatan. Hit går jag gärna tillbaka, jag tror att de har en underbar uteservering också, nu när träden börjar blomma i Lorensberg. I vilket fall så åt vi tapas. Eller wapas som Barrique har valt att kalla det vilket innebär wine + tapas = wapas. Lite roligt ändå, tycker i alla fall jag! När en äter tapas på detta ställe så får en ett ihopplock av minivarianter från menyn. Det är således inga traditionella tapas utan smårätter. En kan välja mellan en fyra, en sexa och ett lyxpaket. Vi valde varsin sexa, alla fyra. Då fick vi hummersoppa, halstrade pilgrimsmusslor i blåmusselsås, en mini Toast Skagen, löjrom + lök + crème frâiche, bifftartar med tillbehör, en bit hjort och sist men inte minst lite charkuterier och två ostar. Vi fick också en jordärtskockssoppa med äpple till förrätt. Av det jag kunde känna så var det gott, jag är övertygad om att jag skulle tycka det var gott. Men det öppnar bara upp för att gå tillbaka!  Dessutom verkar de ha en jättebra lunchmeny, så har jag möjlighet kommer jag definitivt prova det vid tillfälle.

Mina bästa, men Francisco saknas för han sitter ju bredvid mig. The Aquarius side of the table.  Alltid lika trevligt att umgås, men som sagt så var jag verkligen inte den bästa versionen av mig själv igår. Tur då att vi snart flyttar in till stan och kan umgås så mycket mer. Jag längtar så att jag nästan spricker,  men nu är det inte långt kvar!

Godmorgon, förkylning!

Godmorgon från den här sjukstugan! Jag var nog lite för snabb på bollen (om bollen innebär att vara frisk). Kände mig verkligen jättedålig igår då jag var sådär paralyserande trött hela dagen. Ni vet, inte som när en sitter och gäspar, utan när kroppen och hjärnan bara är totalt utmattade och att få sova hade känts som en befrielse. Vi hade dock bokat en middag med Valentina och Francisco på kvällen, så min plan var att inta vilorummet på jobbet efter att jag var färdig med mina sysslor. Dessvärre satt det så mycket folk utanför så jag vågade inte… Kände mig så töntig, men ja. Det kändes typ lite privat att gå och ta en nap efter jobbet på jobbet, även om rummet är till för det. Ni kanske förstår? Eller så förstår ni inte, men jag kunde i alla fall inte med. Tror dock att jag borde ha gjort det, kände mig verkligen inte särskilt rolig som sällskap.

Vi åt i alla fall tapas (eller wapas = wine + tapas, som det kallades) på Barrique på Berzeliigatan. Jag vill jättegärna gå dit igen. Min smak har inte återvänt tyvärr så jag känner inte vad jag äter. De andra verkade dock tycka att det var gott. Mer om det senare!

Nu ska jag i alla fall jobba så gott det går. Huvudet är tungt som bly, men jag har lite grejer som jag känner att jag måste fixa inför nästa vecka. 

Favoritidéer till hemmet

Redan första veckan i januari började jag med en inventarielista utav alla våra tillhörigheter till hemmet. Varenda liten småsak! För att kunna visualisera vart vi ska ha allt, vilket som ska gå till Myrorna och vad som ska slängas. Det var ett sätt för mig att få greja med mitt hem utan att bo där, eller egentligen ha ett riktigt hem. Jag har sedan suttit och bättrat på den här excellistan så fort jag har hunnit och haft den inspirationen. När jag såg svart på vitt vad vi har att röra oss med så blev det också tydligt vad som kunde vara i vilket rum, vad vi behövde köpa till, och också vad vi kan göra själva! Det har blivit några få DIY-projekt genom åren, men jag är verkligen sugen på mer. Och storskaligt! Så jag har grävt och grävt in i Pinterest riktigt djupa skogar av gör-det-själv-idéer och skakat fram skörden nedan. Hoppas ni tycker att det är spännande idéer! Det är några IKEA-hacks, jag vet. Men det är väldigt roligt tycker jag, så länge de är kreativa. Just en Malmbyrå har vi redan, så att lägga till lite gulddetaljer där hade inte varit fel (se bild 2).

1. Skoskåp med fina handtag. Att bara byta handtag på en IKEA-möbel eller från annan liknande kedja gör så mycket. Helt plötsligt kan den kännas helt annorlunda, beroende på vilken typ av handtag eller beslag en väljer. Jag är sugen på att köra ett mörkt skoskåp och ringbeslag i mässing. Hade blivit så snyggt!  KÄLLA HÄR.

2. Malmbyrå med guldfolie. Som sagt; det här DIY:et kommer jag med största sannolikhet att genomföra om vi väljer att behålla den byrån. Vi har haft den så länge jag kan minnas, eller ja det var en av de första saker vi skaffade till vårt gemensamma boende. Jag är dock sugen på en annan typ av byrå, så vi får se vad det blir! KÄLLA HÄR.

3. Ett sidobord med mörkbetsad skiva. Alltså detta hack älskar jag. När det liksom inte är en produkt som var avsedd för liknande ändamål, utan något helt annat. Detta sidobord är nämligen gjort av ställningen till den gamla tvättkorgen Major. Men dessvärre finns den inte kvar i sortimentet. KÄLLA HÄR.

4. Chunky knit. Att fräscha upp minnet i hur en stickar har länge stått på min agenda. Och att införskaffa riktigt stora stickor, men frågan är vart en får tag på såhär brett garn? Jag älskar ju tunga filtar, så det hade inte varit fel att komplettera plädsamlingen med en egenstickad, riktigt tjock och bylsig filt. KÄLLA HÄR.

5. En liten upphöjd bricka. Sådana här små detaljer är vad jag pratar om när jag säger att jag bloggar om detaljer. Det är i princip inget, men det gör så mycket, tycker jag. Att var sak har sin plats, och känns som att det är i sitt eget sammanhang. Att varje del i ett hem har en väl genomarbetad tanke bakom sig. Det är så jag vill ha det, och den här enkla brickan för småsaker hade verkligen passat in! KÄLLA HÄR.

6. Spännande kuddfodral. Alltså jag älskar den här kudden! Jag letar – som jag redan skrivit – ofta efter saker som jag pinnar på Pinterest, och det har först mycket senare slagit mig att jag ju kan försöka mig på att göra det själv. Jag är inte särskilt händig/pillig/tålmodig av mig, men tänker att en kan lära sig. Övning ger färdighet, helt enkelt. Och den här kudden var så himla, himla fin! KÄLLA HÄR.

_________________

Vad tycker ni, var detta några roliga projekt?
 

Blog Boost Awarness Week : Del 2

Välkomna tillbaka till Blog Boost Awarness Week som jag skrev om igår. Idag tänkte jag spinna vidare på vårt tema – nätklimat – och berätta hur det påverkar mig.

Jag har valt att visa lite mer av mitt liv i sociala medier än många andra. Det många inte förstår är att jag är selektiv. Ni får ju självklart inte hänga med mig på det som jag inte väljer att lägga ut här. Ni har således inte en hel bild av mig, utan ni har bildat er en uppfattning utifrån det jag skriver och hur jag interagerar med er. Jag kikade på lite gamla klasskamrater på Instagram, och jag kan väl säga som så att vi har olika syften med våra sociala medier. Likaså bekanta som har en blogg; vi har inte samma avsikt med våra kanaler. Med det sagt så är inget rätt eller fel, jag tycker inte om när folk har pekpinnar kring hur en blogg eller en social kanal ska styras, skötas eller uppdateras. Däremot om en nu önskar få en framgångsrik kanal så kan det förstås finnas för och nackdelar med de beslut en fattar. Ibland vill jag också vara en person som bara uppdaterar lite hipp som happ och det jag känner för utan någon närmare eftertanke. Så som jag gjorde innan jag såg Instagram som en kanal som en kunde växa på, där okända kunde följa mig. Men den känslan försvinner snabbt igen, för jag älskar att få vara kreativ och jag finner tillfredsställelse i hur jag har valt att lägga upp mina kanaler.



Ni kanske i alla fall tror att jag visar mer av mitt liv i mina sociala medier än vad mina släktingar gör på Facebook, till exempel. 
Det gör jag inte. Många som endast finns på Instagram, Facebook eller liknande delar ofta med sig ännu mer än vad en person med blogg gör. Om bloggaren nu har en blogg som är selektivt personlig. För trots att jag har den här bloggen, och trots att den är helt öppen för allmänheten så lämnar jag ut väldigt lite om mig själv. Sätt dig i en chatt med mig på Facebook, eller ta en kaffe med mig på stan så tror jag att hela er bild av mig kommer att förändras. Eller jag vill tro det i alla fall, för jag är inte särskilt personlig. Och jag tror ändå att jag vet bäst själv, eller hur? Jag tror också att de som känner mig och läser bloggen kan visualisera mig i de inlägg jag skriver, höra mig säga det som skrivs. För dem blir det väldigt personligt. Men de som inte känner mig har egentligen ingen aning. Och förmodligen en väldigt skev bild av mig, positiv eller negativ. Det är så det är när en gör det här lite mer än andra, en kanske inte är lika personlig för en är ändå fullt medveten om vilka risker det finns med att ha en blogg, men en är också fullt insatt i vilka fördelar det har.

Större delen av den negativa feedback jag får handlar om två saker. Den första är mitt utseende och framför allt min vikt. Att jag är tjock, ful och borde träna. Ni kanske minns den här kommentaren? Just det var nästan lite komiskt, jag fick fantastisk feedback av er läsare, men klart att det ändå sätter sina spår. Jag kan nog komma ihåg majoriteten av de negativa kommentarer jag fått hänvisat till mitt utseende. ”Du är allt en mullig tjej du ❤” eller ”Kanske dags att börja träna nu?”. Allt anonymt så klart, och när det är anonymt så är det liksom inte särskilt väl menat. Eller att få att en nog borde se över sitt intag av godis, eller alkohol för den delen. Jag är en väldigt analyserande person som tar åt mig av allt. Jag är högkänslig och lägger märke till detaljer som andra kanske inte alltid gör. Jag utvärderar allt och vill se alla möjliga utgångar av ett scenario för att förbereda mig på det. Till vilken nytta vet jag egentligen inte. Men det innebär också att jag i princip alltid benar ut varenda ord jag skriver här – hur tolkas detta? Kan någon bli arg? Kan jag få skit för det här? För jag vill inte det, då jag mår dåligt över det – genuint dåligt – i dagar efteråt. Jag kan inte bara släppa negativa händelser som påverkar mig.

Den andra typen av negativ feedback som jag får är väl att jag är en översittare. Att jag tror att jag är något, att jag är fejk. Det är jag inte. Jag har ett genuint intresse för allt som finns här. Jag låtsas inte. Jag har inget tvättäkta intresse för mode till exempel, så det skriver jag inte om i större utsträckning. Jag är heller inte jätteduktig på trender, men är heller inte intresserad – så varför rapportera eller skriva om det? Jag tilltalas av det där lilla extra, som skänker mig glädje. Jag är av den fulla meningen att materiella ting och pengar aldrig kan ge en genuin lycka. Det kan bara tacksamhet. Det har tagit jävligt lång tid för mig att komma dit. Men ändå får jag mycket kommentarer att ”Vem tror du att du är?” eller ”Du har inte råd med det där, sluta låtsas!”. Vet ni vad? Jag ljuger nog för mig själv och för alla er om jag skulle säga att jag inte har lite tendenser till att vara en översittare. Men jag jobbar på det. Det handlar mest om att jag inte tycker om att ha fel, men jag erkänner om jag har det. Så har det inte alltid varit, det är jag den första att medge. Men nu är det så. Och jag känner lite att vi alla måste gå vidare, människor kan förändras, eller i alla fall ta till sig av att alla ens personlighetsdrag inte är de bästa. Jag är inte perfekt och jag har haft oerhört svårt att ta kritik och haft väldigt svårt att inte överanalysera alla kommentarer som trillar in här och tolka dem fel. Jag erkänner det! Men idag är det inte så. Min man Roberto brukar säga att jag var en blomknopp när vi träffades. En inåtvänd, deprimerad 20-åring som hade mycket i bagaget och nyss hemkommen från 8 månader i London med allt vad det innebar. Den 20-åriga tjejen som faktiskt – helt ärligt – hade lite svårt att hantera alkohol, känslor och sitt eget humör, är idag en 26-årig fru som är lycklig och tillfreds med sig själv och också med min blogg. Med goda relationer till mina familjemedlemmar, med bra vänner och fina kollegor. Jag var jätteosäker när jag var yngre, vad än jag framställde mig själv som i den här bloggen. Jag var nyliberal, trångsint och svartvit. Nu inser jag att hela livet är en gråzon. Jag dömer inte människor. Jag tampas fortfarande med begäret att alla ska tycka om mig. Men jag säger också till mig själv varje dag att det går inte. Det går inte att alla ska tycka om mig och att jag ska vara perfekt, ha ett perfekt liv eller en perfekt blogg där allt omges av ett rosa skimmer. Jag vill inte ens ha det. Jag har mina downs jag med. Kanske mest hela tiden? Det är upp och ner. Om det gör mig till en översittare att jag tycker om vissa märken, bloggar om vissa saker eller är av en viss åsikt – då får det vara så. Men jag kämpar varje dag med att inte vara en besserwisser, att inte ta saker personligt och därmed bli otrevlig samt att det är okej att alla inte tycker som jag och att alla inte tycker om mig. Det måste vara okej för annars viger jag mitt liv åt människor som kanske egentligen inte betyder något för mig. Jag lägger hellre den energin på de som faktiskt betyder något.

Så ja, jag kanske är lite tjock – eller i alla fall inte smal, men ful är jag inte. Och min mormor har alltid sagt att tjocka människor är alltid glada och jag tror ändå att jag skänker en hel del glädje till mina medmänniskors liv. Och en översittare kanske jag också är. Jag är en tvättäkta vattuman, helt enkelt. Vi beskrivs ofta som självgoda, stolta och tjurskalliga. Det stämmer väldigt bra in på mig, och det är på gott och ont! Självgod är jag nog inners inne, men jag är också som många andra osäker på mig själv i vissa avseenden. Jag gör mitt bästa för att inte vara en översittare. Jag inser att jag inte passar i alla situationer, att jag inte ska ge mig in i vissa diskussioner. Jag förstår mina egna fel och brister, antingen bejakar jag dem eller så gör jag mitt yttersta för att reparera dem. Men alla har svagheter, inte bara jag. Mina svagheter gör mig dock till den jag är, och är det inte så att jag sårar någon annan eller själv far illa av dessa fel och brister (i andras ögon) så kanske jag inte måste ändra på mig? Men jag anser att om jag har ett dåligt bemötande så är det något jag ska ändra på – SJÄLVKLART! Att få höra att någon tycker att jag inte är snäll, att någon tycker att jag är en översittare eller en besserwisser är liksom inget som gör mig stolt. Det gör mig ledsen och det skapar en vilja att ändra på mig. Jag vill inte uppfattas så. Och det går lite stick i stäv med att inte foga sig efter andra och att inte fortsätta vilja att alla ska älska mig. Men jag gör mitt bästa, för jag kan inte få alla andra nöjda. Det bara är så. Men jag vaknar varje morgon och tänker att jag ska vara lite bättre. Lära mig lite mer. Utvecklas lite till. Men jag tänker inte tystas för att de här kommentarerna kommer in någon gång då och då. För de som kommenterar så känner inte mig. Och det kommer de heller aldrig göra, för jag har kommit längre än att ta åt mig, och längre att ens komma på tanken att kommentera något liknande. Sådana människor finns det inte plats för i mitt liv, och inte här heller. Då kan en gå någon annanstans!

Annandagen

DSC09200
Annandagen började vid köksbordet med dator, kaffe och juice. Vet egentligen inte varför jag gjorde vare sig kaffe eller hällde upp ett glas juice – är fortfarande såpass täppt i näsan att jag inte känner några smaker. Men en kan ju låtsas! Tanken var att röja undan lite jobb, men hade inte fått något till mig, så det fick istället bli nu på kvällen.

Jag publicerade mitt förra inlägg och vill bara få tacka så mycket för den fina responsen jag fick på det. Jag var genomsvett när jag tryckte på publicera, tycker verkligen att det är jobbigt att skriva åsikter, argumentera och debattera. Jag är inte van vid det och vill vara alla till lags. Det är bara mina allra närmsta vänner som jag vågar diskutera med på riktigt, och uppstår det då meningsskiljaktigheter kan jag tänka på och analysera det i dagar. Jag vill också att min blogg ska vara en trivsam plats. Men samtidigt tror jag, och hoppas jag, att det kanske ger en bättre bild av mig och att ni någonstans har lättare att relatera till mig om ni vet mer om sådana här saker. Det verkar i alla fall uppdateras om en ser till vilken feedback som har trillat in i alla fall!

DSC09216

Efter morgonbestyren gick ner till bussen och åkte in till stan för att möta upp min lillebror, Hampus. Satte oss i bilen alla tre och åkte upp mot Orust. Väl framme i Barrevik stod våfflor med sylt och grädde på bordet som en lite lättare lunch. Vi spelade kort och Yatzy medan mamma, mormor och morfar åkte till Pelargonia-muséet.  Lite senare var det dags för middag som var mammas räk- och sparrisrisotto med vitt vin och till efterrätt hade Michael gjort jordgubbstårta. Jag är övertygad om att allt var jättegott, men som sagt känner jag ingen smak ännu efter influensan och förkylningen, så jag vet inte, haha. Verkligen antiklimax när jag är en sådan matälskare och vet att jag verkligen gillar mammas risotto.

En mysig dag med nära och kära, fyllde verkligen på energiförrådet inför de kommande arbetsdagarna! Och för det jag grejar med nu; en hårddiskrensning som tar år och dagar.

Blog Boost Awareness Week : Del 1

Så var det återigen måndag, men för ovanlighetens skull en ledig sådan. Så skönt! Den här veckan kommer bjuda på några annorlunda inslag då vi var några i Blog Boost som ville hoppa på Annicas idé om en awareness week om nätklimatet (egentligen om psykisk ohälsa och diagnoser och hur det framför allt på sociala medier används för att smutskasta andra). Så ni ska helt enkelt få följa med mig, mina reflektioner och mitt resonemang kring nätklimatet i min närhet. Idag kommer jag berätta lite om varför jag väljer att ta del av denna awareness week för att öka medvetenheten kring detta. Jag drar mig alltid för att posta sånt här innehåll, det känns för nära inpå. Mer personligt än att visa upp varje liten del av sig själv, faktiskt. Men jag gör det ändå!

bazaar

Internet är verkligen på gott och ont. Människor ser det som en frizon där det är okej att säga vad som helst. Att slänga ur sig att människor är schizofrena, bipolära eller har borderline har nästan blivit kutym i bloggvärlden så fort meningsskiljaktigheter uppstår. Jag tycker det är hemskt. Hemskt att en använder psykiska sjukdomar som folk faktiskt lider av och kämpar mot för att trycka ner människor. Jag tycker att det är tragiskt att människor inte kommit längre än så, längre än att de förstår att en psykisk åkomma för det första inte är något en skämtar om eller använder i det syftet, och för det andra per se alltid måste vara något negativt. Många mitt ibland oss lever idag med diagnoser och fungerar i vårt samhälle. Jag är på sätt och vis en av dessa personer. Jag har en diagnos som är, ja – vad ska vi säga? Obekräftad? Jag fick den i samband med den depression jag led av för 5-6 år sedan. Vilken det är har jag dock ingen lust att pränta ner här, för fortfarande finns det ju de som väljer att vända sådant emot en. År 2017. Väljer människor att hålla en sjukdom emot någon annan. Sorgligt. Skulle någon hålla en fysisk sjukdom emot någon? Nej, jag tror inte det. Vi kanske sa sådana dumma saker på skolgården när vi var små, men vi går inte runt och kallar folk för sådant nu. Så varför skulle det vara okej att säga att någon är bipolär, har damp eller borderline?

Om vi går vidare till nätklimatet och varför jag väljer att ta upp det här i anslutning till vårt tema så är det för att det gör mig ofantligt upprörd. Att människor anser att de har rätt att uttrycka sig hur som helst för att de sitter bakom en skärm. Har svårt att tro att folk hade vågat gå fram till vederbörande och uttrycka sig på samma sätt i verkligheten. Men jag tycker ofta det märks tydligt, och framför allt efter att ha jobbat med bloggare i mer än två år, att de som gapar högst och är elakast är de som är ensammast och mest osäkra i sig själva. Precis som det var på skolgården. Mobbarna mådde ofta dåligt själva.

DSC_3041

Jag upplever inte att jag får utstå särskilt mycket egentligen. Men det är som att det i det svenska samhället har blivit bestämt – av utomstående – att är du offentlig så måste du ta skit. Det är ofrånkomligt. Jag skulle inte beskriva mig själv som offentlig egentligen för så många är det inte som läser min blogg, jag tror många har den uppfattningen att det är väldigt många. Så är det inte, så därav skulle jag inte säga att jag är offentlig. Vart går gränsen för när en är offentlig? Är det när en har ett visst antal följare? När en har en öppen profil på Instagram eller inte har ställt in sekretessen på Facebook? Och varför ska en person som är offentlig tvingas utstå påhopp och stenkastning när ingen annan måste det? Det gäller liksom alla; politiker, fotbollsspelare, artister och influencers. Alla. För alla har förmodligen någon person som de ser upp till som är offentlig. Eller i alla fall tycker om, kanske inspireras av. Kanske en instagrammer eller varför inte en deltagare i Idol? Den personen gör det hen tycker om att göra och samhället gillar att hen gör det (annars får hen ju inga följare på Instagram eller så går hen inte vidare i Idol). Men så fort hen synts genom en skärm – på TV, i en dator eller mobil – så är det som om det ringer någon form av obligatoriskt klocka hos vissa. ”Nu måste vi vara lite elaka, det var ju ändå längesen sist!” En ny slagpåse att slå mot. Och allt förtäcks med att vi/de har valt att vara offentliga. Då ska en kunna ta vad som helst. Kanske till och med vara öppen för det och ha en lite masochistisk inställning till elaka kommentarer och påhopp.

Och för att någon blir framgångsrik eller det minsta känd, så är det okej att ge så kallad “konstruktiv” kritik (kan vi ta en minut och slå upp frasen konstruktiv kritik? Det innebär att ge ett förslag på hur något kan bli bättre, inte att kasta skit på någon/något utan att själv komma med ett bättre förslag) och om inte alla håller med hänvisas det till yttrandefriheten. Ja, vi har yttrandefrihet och du har rätt till din åsikt så länge den inte bryter mot lagen. Så varsågod – skrik ut din åsikt! Din åsikt är däremot inte alla andras åsikt. Och alla andra har rätt att skrika sin åsikt också, under de premisser vi har valt i vårt samhälle. Det är vad folk på sociala medier inte förstår. Att din åsikt är liksom inte rätt bara för att vi har yttrandefrihet och du drar det kortet i ansiktet på folk. Du kan inte – varje gång du blir emotsagd – hänvisa till det fina som heter yttrandefrihet. För det är inte yttrandefrihet att inte bli emotsagd; yttrandefrihet innebär att du inte blir censurerad, begränsad eller bestraffad. Jag ska be att få citera Wikipedia: “Det är en missuppfattning hos vissa deltagare i sociala medier, att yttrandefrihet innebär att man inte ska bli emotsagd. Men det skulle innebära att meddebattörerna inte skulle ha yttrandefrihet. Yttrandefrihet innebär att man inte blir straffad för sina politiska yttranden, om de håller sig inom vissa gränser […]. Däremot kan alltså andra tillåtas uttala andra åsikter.” Förstör inte vår fina yttrandefrihet med att slänga dig med det uttrycket så fort folk inte tycker som du. Och du som slänger dig med detta hela tiden; fundera över vilka skyldigheter du har också. Är det en rättighet att alltid få uttrycka sin åsikt hur sårande den är? Eller är det snarare någon annans rättighet att slippa bli sårad? Är det en skyldighet att bete sig snällt mot andra? Jag önskar verkligen att det var så! Folk säger det så ofta att det har blivit en modern klichée men det stämmer så bra – har du inget positivt att säga, var tyst! Vad får du ut av att hacka på andra? Mår du verkligen bättre själv?

Så, del ett avklarad. Det är ibland skönt att få avreagera sig. Jag hade kunnat fortsätta i all oändlighet, för just det här med att dra yttrandefrihetskortet eller veva med “alla har rätt till sin åsikt”-flaggan är verkligen tröttsamt. Snälla människor, sluta! Visst har alla rätt till en åsikt, men är du verkligen tvungen att vara elak – är det din rättighet att vara elak för att din åsikt är elak? Är du verkligen tvungen att uttrycka din åsikt alla gånger? Om den skadar och sårar någon annan? Och om du har rätt att uttrycka din åsikt så har väl jag rätt att uttrycka min? Det här inlägget är min åsikt! Och det är inte elakt. Och det här är anledningen till att jag väljer att engagera mig kring vår awareness-week i Blog Boost; människor som anser att elakt beteende faller under lagen om yttrandefrihet och människor som använder psykiska åkommor för att nedvärdera andra. 

En glömd kväll

kvallen

Från en kväll på Göteborgs breda gata – Avenyn. Jag la aldrig upp dessa bilder då jag… inte orkade? Har varit mentalt utpumpad länge nu. Jag hoppas att det kommer till ett slut snart. Vi hade i alla fall en bra kväll. Här var vi på Mr P som ligger uppe vid Götaplatsen. Ser fram emot fler after works med min donna där. Och på Bellora, dit vi förflyttade oss efter ett glas. Och jag ser fram emot att upptäcka en massa andra ställen också, Göteborg har verkligen utökats på restaurangfronten sedan vi flyttade till Stockholm. För övrigt tror jag inte att jag har träffat Valentina på två veckor nu, börjar kännas lite tomt…

Och ja, jag är fortfarande sjuk. Men jag tror att jag kan skymta ett ljus där framme i tunneln. Igår var verkligen kulmen. Hoppas jag! 

1 2 3 4 623